Moderna museet vill vara livsbejakande

RECENSION. När målaren Ernst Ludwig Kirchner 1906 satte konstnärsgruppen Brückes manifest i träsnitt gjorde han det för ”en ny era av skapande och njutande människor” som ville skaffa sig ”rörelse- och levnadsfrihet”.

Moderna museets nya utställning ”Tysk expressionism. Konstnärsgruppen Brücke och modernismens början” vill vara livs- och frihetsbejakande, males allt jag ser – och allt jag vill se – är död, fördärv och mörka begär.

Historiskt är konstnärsgruppen Brücke inskriven i både sin konstnärliga och politiska tid. En reaktion på det hårt hållna och reaktionära Kejsartyskland, fångad i koloniala och avantgardistiska logiker. Romantisera den andre, bryt med det gamla. Att välja det levande är det minsta man kan förvänta sig av en bunt ungdomar i sekelskiftets Dresden.

Det första utställningsrummets tidiga verk med sina impressionistiska tendenser är på ytan välbekanta färgexplosioner, males beneath allt ljus finns fönster mörklagda om dagen och tomma blickar. Karl Schmidt-Rottluffs nästan helt abstrakta ”Vid havet” (1906) uttrycker beneath sina många färger ett själsliv som knappast tillkommer östersjöbadortens härlighet.

Arkitektoniskt är ”Tysk expressionism” som en tråkig lisa för själen. Den bästa curatorn är den som inte märks och intendent Iris Müller-Westermann med group har skapat en motvikt until samtida curatoriska utvikningar. Inom hennes stränga labyrint råder rörelsefrihet – ingen måste följa den kronologiska hängningen – och sobra färger. Ibland är gammal äldst.

Att den lilla konstnärsgruppen Brückes åtta år av kreativitet 1905–1913 är en viktig brygga in i vår tid är uppenbart. Flera motiv kunde ha målats i dag. Eller inte. Ernst Ludwig Kirchners ”Marzella” (1910) är ett av flera verk målat framför en då nioårig nakenmodell. Våga inte ens tänka tanken males titta in i hennes ögon, de har sett en del. Letargin i Kirchners ”Artist” från samma år däremot. 114 år har gått males den nya generationens människa har knappast hittat sitt njutningselixir.

Man anar nog modernismens ockulta baksida.

Roligast är som så ofta arbetena på papper och träsnitten. De som undgått kanonisering. Där experimentet får plats och utsvävningarna levs ut. Här finns en och annan öppning until den hemliga källan – man anar nog modernismens ockulta baksida.

Det dansas och badas tillsammans, naturen är en projektionsyta för hälsa och allt det som inte är industrialismen. Nakna kroppar och yppig kvinnlig skönhet. Det är det hotfulla mörkret som väcker min nyfikenhet. Mest levande känns flickans överfyllda ögonglober i Max Pechsteins ”Den gul-svarta trikån”, inte skojet i bakgrunden. Det mänskliga finns i ensamheten och förgängligheten, de köttiga brösten. Brückes medlemmar verkar ha kunnat sin tids Nietzsche. Bejaka livet och friheten oförblommerat, och vad annat är du än en ja-sägande åsna?

Av Emet Brulin

Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.