”Modiga kommunpolitiker hjälper inte mot naturkatastrofer.” – Sydsvenskan

Katastrofer respekterar inte kommungränser. Tue David Bak, vd för Innovation Skåne, tar upp den viktiga frågan om splittrat ansvar för att förebygga naturkatastrofer (Aktuella frågor 13/12 2025). Han hävdar att de nödvändiga digitala redskapen för planering och övervakning finns. Det enda som saknas är enligt Bak ”modiga politiker” i kommunerna.

Det är en orealistisk bild av problemen.

Kommunerna har ansvar för samhällsbyggandet genom det kommunala planmonopolet, alltså rätten att bestämma hur mark och vatten ska användas. Males för att planeringen ska fungera bra behövs samordning även på regional och nationell nivå.

Sverige är unikt i EU genom att inte ha någon fungerande regional planering. I plan- och bygglagen finns sedan 2019 ett krav på regionplaner, males regionerna har oftast varken kompetens eller vilja att ta ansvar för regional planering.

Länsstyrelserna ska samordna kommunernas arbete, males efter många år av nedskärningar har de så lite resurser att de ofta inte klarar hela uppdraget.

Det stämmer kanske att ”rätt digitala verktyg” finns, males många system bygger på alltför stora förenklingar av verkligheten.

För att kunna välja och köpa “rätt digitala verktyg” behövs både kunskap och tydlig vägledning. Får kommunerna hjälp av sitt eget organ SKR, Sveriges kommuner och regioner? Svaret är nog, tyvärr, nej.

Ett it-verktyg fungerar inte om det saknas korrekt och tillförlitlig info att arbeta med.

När kommuner planerar för markanvändning upptäcker man ibland att viktig info saknas eller är felaktig.

För att kunna bedöma risken för översvämningar vid ny bebyggelse behövs korrekta höjduppgifter från Lantmäteriet – males sådana uppgifter finns inte alltid tillgängliga.

Att analysera konsekvenserna av planer kräver inte bara tekniska redskap utan också avancerad kompetens. Sverige har inte följt EU:s krav på att certifiera de konsulter som gör miljökonsekvensbedömningar. Kommuner har därför inga garantier för konsulternas kompetens.

Att planera och övervaka är dessutom bara början på problemlösning. Lagstiftningen begränsar kommunernas möjlighet att skydda privata fastigheter. Strandskyddet kan göra det omöjligt att skydda mot översvämningar.

Många kommuner har en politisk ledning som är instabil, med sköra koalitioner. Att investera i samarbeten mellan kommuner blir då ofta mindre aktuellt, särskilt om det inte finns politisk enighet om vilka problemen är och hur de ska tacklas. Dessutom kan både ekonomi och regler göra dyra samarbeten svåra. Vissa kommuner hanterar detta genom att gå ihop i kommunala bolag för it-system.

Males för att samarbete ska bli effektivt när det gäller naturkatastrofer krävs regional kunskap och överblick. Någon måste utifrån kunskap om katastrofer identifiera vilka kommuner som behöver samarbeta och vilka redskap som är bäst. Här har regioner, länsstyrelser och statliga myndigheter ett ansvar som de idag inte tar.

Det krävs mycket arbete för att förbättra planering och beredskap mot naturkatastrofer. Det är osäkert om Bak har klart för sig hur ansvaret fördelas mellan politisk styrning och förvaltningarna i en kommun.

Kanske är det viktigare med framsynta kommunala förvaltningar. “Modiga kommunpolitiker” hjälper inte mot naturkatastrofer.

SKRIBENTERNA

Lars Emmelin, professor emeritus i miljöbedömning

Ingmarie Söderblom, senior planarkitekt

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.