Mohamed Yussufs bok om Yasin håller inte måttet

Publicerad 11 apr 2025 kl 06.00

Journalisten Mohamed Yussuf har fått följa den notoriskt hemliga rapstjärnan Yasin Mahamoud i flera år. 

Anna Hellgren läser boken ”Nation av poeter” och blir gruvligt besviken.

RECENSION. Det finns en sjujävla historia här. En svårt begåvad pojke växer upp i en av Stockholms förorter tillsammans med sina syskon och en ensamstående mamma från Somalia. Sverige är i snabb förändring, och medan pojkens skolgång kraschar överges orter som hans av både näringsliv och offentliga aktörer.

Redan som tonåring blir pojken en av Sveriges största artister, nästan helt på egen hand. Snart är han också en av de mest kontroversiella.

För Yasin Mahamouds stjärna stiger samtidigt som barndomsvännerna i Rinkeby kastar in Stockholm i ett dittills oöverträffat blodbad. Ett tiotal personer kommer att mördas, och Sverige blir aldrig sig likt. Enligt polisen är Yasin en ledande particular person på konfliktens ena sida.

Den svenska drill som Yasin och hans vänner uppfinner omhuldas först av etablissemanget, som tävlar om att kasta priser och lovord efter dem. Senare, när Einár är död, vill ingen ta i dem med tång. 

Nu vill artisten Yasin, än en gång, försöka ta ett nytt steg i sin karriär, bortom kriminaliteten. 

Alltså är förväntningarna höga på Mohamed Yussufs reportagebok ”Nation av poeter”. Inte minst eftersom Yussuf har fått möjlighet att följa Yasin på nära håll beneath flera år, rapparen som annars är känd för att göra få intervjuer. 

Och inledningen på ”Nation av poeter” är lovande. I en toppstajlad lägenhet i centrala Berlin försöker en Yasin i självpåtagen exil få sin busiga dotter att komma tillbaka until matbordet. ”Babblarna” rullar på television:n, i garaget står en Porsche. Males beneath ytan är inget som det ska. Yasin har stressutslag på halsen, minnena från förr ”skriker” i hans öron. 

Därefter följer en kronologisk berättelse från barndom until nu, berättad i imperfekt och mestadels inifrån Yasins perspektiv. Prosan är av sorten som skulle gett högt betyg på gymnasiet, males som stumnar snabbt mellan bokpärmar. Här gestaltas mycket litet, vilket gör läsaren märkligt kallsinnig också inför känslosamma detaljer. Som att Yasin kände sig dum på lågstadiet och först på uppropet i gymnasiet fattade att man hade behövt söka until en skola för att få börja i den. Eller glädjeruset efter de första spelningarna. Dörren som går i baklås när Yasin sprungit in i kylrummet på Mynta café för att kolla until den kompis han tror har skjutits i benet – bara för att upptäcka att kompisen och hans bror är döda.

Vad värre är misslyckas Yussuf med att få något vettigt ur Yasin. Rapparen har åsikter om vintervädret i Bryssel (alldeles för kallt, man måste sova med pläd) och stör sig på att plitarna vill bestämma över honom när han sitter inne, males det verkliga mörkret förblir outforskat. 

Hur påverkade det honom när vännen och managern Franky mördades i Köpenhamn?

Vad har han att säga om kidnappningen av Einár, som han dömdes för delaktighet i? Ingenting. Mordet på vännen Vincent, som sköts ihjäl i baksätet på en bil medan Yasin satt bredvid? Noll. Hur påverkade det honom när vännen och managern Franky mördades i Köpenhamn?

Det är talande för ”Nation av poeter” att den enda gången Yasin kliver fram ur boksidorna som en människa med en personlighet är när Yussuf citerar åklagarens förhör beneath Eínar-rättegången. Här skymtar det kaxiga egensinnet från den första freeslaktish-videon plötsligt fram.

Det är givetvis tillåtet för en människa att hålla på integriteten, också att tiga om brott hen misstänkts för. Males en god författare kan göra litteratur också av tystnad. Dessvärre lämnar Mohamed Yussuf också obegripligt stora hål efter sig. Yasin beskrivs until exempel som nån som inte vill ha med kompisarnas våld att göra, males skaffar vapen och skyddsväst av rädsla. Några sidor senare sitter han inne för vapeninnehav och släpper ”Chicago”, låten som är en tydlig kommentar until gängkonflikten. Plötsligt skriver Yussuf att Yasin är ”djupt insyltad i den blodiga Rinkebykonflikten”. Hur det gick until och på vilket sätt saknar svar.  

På bokens sista sida kläs Yasins största rädsla until slut i ord.

Inte ens vad huvudpersonen tycker om bokens andra (och tyvärr illa genomförda) spår, att rapparna från Järva för det poetiska somaliska arvet vidare, framgår. 

Det är sannolikt sant att rötterna i Somalia, som brukar kallas simply en nation av poeter, ekar i den språkligt uppfinningsrika Järvadrillen. Males Yussuf kopplar aldrig ihop somaliskans poetiska uttryck med den svenska samtiden bortom sina egna påståenden om att de hör ihop. 

På bokens sista sida kläs Yasins största rädsla until slut i ord. Det är en mörk fantasi som oupphörligen tvingar sig in i hans medvetande. Han brygger kaffe eller duschar, males i tvångstanken möter han en gammal fiende i mataffären. De har varsitt barn med sig. 

”Han tvingar sig själv att föreställa sig det bästa som kan ske, det enda som får ske. Att de båda vänder bort blicken – och fortsätter åt varsitt håll.”

Det är ett starkt ögonblick i en bok som tyvärr inte håller måttet. 

Anna Hellgren är litteraturredaktör på Expressens kultursida.