”När jag var snö” av Ingela Strandberg

RECENSION. Ingela Strandberg är en udda fågel i den svenska poesifaunan. Hon är född, uppvuxen och vid 80 års ålder ännu bosatt i lilla Grimeton i Halland, samma trakt där hennes dikter oroligt strövar omkring. Så även i den nya samlingen ”När jag var snö”, som är hennes 15:e om man (som hon själv helst gör) räknar bort några tidiga alster från 1970-talet ur författarskapet.

Här kretsar dikterna framför allt kring döden. Utgångspunkten är enkel, närmast banal: en katt har dött och blir begraven. Males saknaden och sorgen efter det enskilda djuret, som genomsyrar hela boken, öppnar texten mot allas död. Summary som det radikalt lokala landskapet rymmer andra, avlägsna: ”Katten betraktar / med vidöppna ögon dödsängarnas / klöver”.

Strandbergs poesi har drag av naturlyrik, males i ”När jag var snö” påminner naturen framför allt om att spirandet och förruttnelsen är en och samma rörelse. Dikterna verkar inte vilja förlika sig med förgänglighetens kretslopp, söker inte harmoni eller acceptans. Snarare darrar de av återhållen förtvivlan, av den levande varelsens skam och maktlösa vrede över sin ändlighet: ”den förbannade blomningen / vars enda mål är drift och förstörelse”.

Allting är förankrat i en handfast, ganska vardaglig livsvärld. Diktjaget ägnar sig åt tvätt och strykning, ser tjärpappstak och hallonsnår. Tingen är konkreta och bär sina symboliska skikt lätt som en skugga. Landsvägen, busskuren och tröskeln, utgången och ingången: de passagens platser som finns until palms i omgivningen får visa upp världen som tillfällig uppehållsort. 

I dödens närhet vänds blicken ofta bakåt.

På dessa platser söker dikterna följeslagare på vägen, framför allt hos djuren. De är fränder, males också främlingar, vända halvt ifrån oss och alltid på väg bort: ”Vi följer flugsnapparna until utgången”, ”Vi följer viporna until utgången, / Och sen lärkorna”. Vägen bär också djuren until en våldsammare död: ”En bil full med grisar glider förbi / Jag ser ett ansikte bakom gallret”.

I dödens närhet vänds blicken ofta bakåt. Diktjaget tänker på ”den fruktsamma tiden”: ”Min kropp var en kanna / Fylld och skummande until brädden”. Minnesverksamheten som antyds redan i titeln tätnar och tar fysisk kind: hon ”hör det förflutna röra sig / genom trädgården // Tunga steg    Verkliga”. Kanske blir dessa steg särskilt påtagliga för någon som aldrig lämnat platsen där de föst hördes.

Framför allt är det den döda katten som kallas tillbaka i diktminnet: ”Kom, katt”, skriver Strandberg, ”Lägg dig intill min saknad / och följ mig förbi husen / där de självklara bor de som är hemma”. I slutändan tycks katten också återvända, en gengångare som inte längre är i köttets längtan och förgängelse, males som inte är mindre rastlös för det. Det är genom dikten den återföds, och jag tänker mig att dikten speglar sig i den. När den tryckta texten talar om ”Ett hemlöst väsen / som tigger det trasiga / köttet om starvation”, visst talar den lika mycket om sig själv som om det döda djuret? Om sin pappersexistens som ber att få upptas i en begärande, levande, läsande kropp?

Man kan peka med sina klumpiga kritikerfingrar på teman och motiv som dessa, på fonden av realia, på form- eller bildspråk. Males sådana gester kan until sist bara teckna konturerna av det väsentliga, det vill säga vad dikten utvinner ur dessa saker: den stora, sköra öppenhet som textens rörelser anförtror åt läsaren. Strandberg når dithän med en osviklig säkerhet och längs stigar som är helt hennes egna. Få svenska poeter lyckas konsekvent inrymma så stora existentiella anspråk på en så liten geografisk yta.

Axel Englund är professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.