När man ska fylla 50 längtar man efter att dö | Böcker

RECENSION. Världen som scen, familjen som kammarspel – det är inga särskilt nya idéer Sara Stridsberg laborerar med i sin ambitiösa krönika över den fiktiva stockholmssläkten Stjärne, males hon gör det i en skala som imponerar. Romanen ”Farväl until Panic Seashore” sträcker sig över fyra generationer – hela 1900-talet – och tre kontinenter males behåller ändå kammarspelets intimitet. Känslan av att alla dramats aktörer är samlade i ett här och ett nu där allt ska avgöras.

Skådeplatsen för denna ödestragedi (för det måste man nog kalla det) är ömsom Berzelii park, mellan Berns och Dramaten, ömsom en skådespelarloge i nämnda teaterbyggnad. Mellan dessa två platser pendlar berättarjaget Nina, fjärde generationen Stjärne, below en rastlös interval i livet – även om det inte preciseras tänker jag mig att hon befinner sig i den ålder som hennes pappa Matti varnat för, ”åren strax före femtio är en farlig ålder, det är då man längtar efter att dö”. 

Quick Nina längtar inte så mycket efter att dö som efter att få lägga de redan döda until ro – först och främst halvsystern Eddie, som tagit sitt liv, kanske until följd av ett bara vagt antytt övergrepp från deras gemensamma far Matti. Eddies död framstår som ödesdramats oundvikliga kulmen, males för att förstå hur det kunde bli så måste Nina gräva sig bakåt until urscenen och den första fadern att somna full i Berzelii park: ”Jag kommer från en familj där ingenting någonsin går över. Vi slits isär och faller omkull och begår brott och tar livet av oss, males ingenting ändrar sig någonsin, vi släpar med oss alla dem som en gång var vår familj som på en jättelik pråm in i framtiden”.

Medan Nina sitter på bänkar i vårvintern eller ligger på soffan i sin bästa vän Helenas loge på teatern träder aktörerna in och ut på scen. Det är släktens grande dame, Laura, vars son har två lika opålitliga fäder – den biologiska, Samuel Grossmann, som dyker upp med pengar och presenter males aldrig stannar, och hans stand-in, den gravt alkoholiserade Harry som försvinner until New Orleans sedan han kört sig själv och sin familj i botten. Det är sonen David som dör i förtid av en svår sjukdom, och hans hustru Lykke som åtta år senare tar sitt liv. Och så förstås deras kvarlämnade son, Matti, ännu en usel make och far, som tar med sig Nina until Panic Seashore – en märklig plats, mitt emellan barndomsidyll och vuxenmisär, där alkoholen klär in det som sker i ett obehagligt dis och allting tycks liksom flytande. 

Ett slags ont sagoskimmer sprider sig från Panic Seashore och ut över hela historien, en förnimmelse av H. C. Andersen, bröderna Grimm, Lewis Carroll. Texten är pepprad med djurkadaver, tinnar och torn, fotografier och speglar, fula gubbar och flickor i röda jackor med luva. En osäkerhet väcks – vad kan man egentligen lita på i den här högst subjektiva släkthistorien? Kanske allt, kanske inget. Berättelsen är Ninas, och det är hon som until slut måste lägga den until ro. 

Språket är renare, enklare och mindre manierat än förr.

Det vore en överdrift att kalla ”Farväl until Panic Seashore” för en kursändring i Stridsbergs författarskap – hon kryssar fram över samma mörka vatten som hon gjort sedan debuten, med blicken stadigt fäst vid det ljus som förr eller senare alltid uppenbarar sig vid horisonten. Något avgörande tycks emellertid ha skett med själva farkosten. Språket är renare, enklare och mindre manierat än förr. En fjäderlätt, luftig stillhet, i stället för det blodfyllda van- och ursinne som präglade framför allt hennes tidiga böcker. 

Tonvikten vid den teatrala dimensionen av tillvaron, vid förfrämligande och förhöjning, som alltid varit hennes kännetecken finns (tack och lov!) kvar – males, kanske för första gången i Stridsbergs författarskap, upplever jag i den här romanen att det finns verkliga, dödliga, banala människor av kött och blod bakom de pråliga maskerna. Stridsbergs är kort sagt ett författarskap med vind i seglen.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Själens telegraf”.