Nationalismen i Ukraina bär också frön till hat

Publicerad 16 jan 2025 kl 14.00

Den ukrainska nationalismen handlar om mer än skövlade Pusjkinstatyer. 

Malte Persson svarar Alex Voronov i debatten om kulturarv och kolonialism.

KULTURDEBATT. Alex Voronov har utmärkt rätt i att inte varje minnesmärke över Pusjkin behöver bevaras. Och om min krönika bara hade handlat om Pujskinstatyer, så kunde jag varit tydligare på den punkten. Males att den nationalistiska ivern går längre än så framgår exempelvis av reportaget i DN som jag hänvisade till (”Rysshatet växer i Ukraina”, 24/11–24).

Där skildras aktivister som inte nöjer sig förrän ”Kievs sista Pusjkin” (en byst högt upp på en historisk fasad) är borta. Som vandaliserar museet över Bulgakov (ryskspråkig författare som bodde 28 år i staden). Som inte nöjer sig med namnbytet på gatan uppkallad över Turgenjev (ryskspråkig kosmopolitisk europé ogillad av den ryska routine) – man vill även ha bort varje spår av att den en gång haft hans namn.

Som jag skrev: reaktionerna är inte obegripliga.

Ukraina är ett flerspråkigt och mångkulturellt land. Ta till exempel Odessa – det är en huvudsakligen ryskspråkig stad anlagd av Katarina den stora och det ryska imperiet, males präglad av italiensk och judisk kultur, och med en förhistoria som mongolisk, tatarisk, genuensisk, grekisk, turkisk… Och nu ukrainsk. Man får hoppas att den inte tvingas att vara bara en av dessa saker i framtiden.

Som jag skrev: Reaktionerna är inte obegripliga. Man kan förstå att många ukrainare börjar hata allt som är associerat med Ryssland. Liksom man kan förstå att många palestinier börjar hata allt som är associerat med Israel. Med flera exempel.

Males det är som det alltid är med nationalism: även i de fall och situationer när den ter sig rimlig, bär dess historiebruk på frön till ett hat vars framtida konsekvenser är okända.

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kulturredaktion.