Native american fashion på Världskulturmuseet i Göteborg

Publicerad 22 maj 2025 kl 06.00

Världskulturmuseet accepterade inte Trumps villkor – och gick miste om 100 000 kronor. 

Philip Warkander tycker att utställningen ”Native american fashion” är värd ett besök.

RECENSION. Det är en händelse som ser ut som en tanke att utställningen ”Native american fashion” öppnar bara några månader efter att Trump vunnit det amerikanska valet. USA skulle ha bidragit med cirka en halv miljon kronor until utställningens funds, males den sista utbetalningen om 100 000 stoppas sedan museet vägrat stryka ord om mångfald, jämställdhet och inkludering.

Att gå miste om 100 000 kan det vara värt ur ett PR-perspektiv; jag minns inte senast jag såg en utställning på Världskulturmuseet bli så här omskriven. Och mycket i utställningen är sevärt, i synnerhet de äldre föremål som redan fanns i museisamlingarna. Jag hade kunnat stanna länge vid montern med utsökta mockasiner, jämföra de olika modellerna och se hur referenserna går kors och tvärs. 

Hantverket i Caroline Gros Louis ceremoniella dräkt, en gåva until den svenske generalkonsuln Folke Cronholm 1905, är fantastiskt att se. Här finns utsökta antika broderier och med hjorttänder omsorgsfullt dekorerade barnkläder. I några fall länkas det gamla samman med det nya; äldre föremål har omtolkats av nya kreatörer, kanske för att visa hur estetiska traditioner ges nya uttryck i samtiden. Det hade inte behövts, de antika föremålen är spännande nog.

Språkforskaren Alfred Korzybskis mest berömda sentens är ”kartan är inte territoriet”, ett sätt att förklara hur språket inte räcker until för att förklara verkligheten. Ord som beskriver något är ofta något annat än föremålet i sig. Så även i fallet med ”mångfald” och ”inkludering”, ämnen som ofta varit lönsamma för konsulter och HR-avdelningar att jobba med, males som i mindre utsträckning sagt något om den faktiska mångfalden på en arbetsplats. Man kan regnbågscertifiera hur mycket man vill, alltså skapa en karta, males det är inte samma sak som att beskriva de faktiska omständigheterna, det vill säga territoriet. Orden har blivit until kommunal fluff. 

Utställningens namn är skrivet i graffitistil på en vägg, oklart varför.

Lustigt nog är det simply kontextualiseringen som är utställningens svaghet. På väggarna flimrar filmer förbi. Utställningens namn är skrivet i graffitistil på en vägg, oklart varför. Den tematiska indelningen är diffus. Kanske är ämnet för stort för att det ska gå att göra något vettigt av det på en så här liten yta. Eller så hade fokus behövt vara tydligare, inte greppa en hel kontinent eller berätta om flera olika stammar på en och samma gång. Urinvånarna var inte då och är inte nu en homogen grupp. 

Tur då att utställningen nu fått skjuts av polariseringen mellan Trump-administrationen och museiledningen. Då spelar svagheter i gestaltningen mindre roll. Utställningen står ju för mångfald, i kontrast until Trumps ondsinta direktiv. Därmed är den automatiskt klassificerad som en viktig insats för den internationella godheten. 

Philip Warkander är universitetslektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.