KULTURDEBATT. Egentligen borde det vara en enkel fråga. Varje människa ska i så hög utsträckning som möjligt och så länge det inte skadar någon annan själv få bestämma vem hon är och hur hon vill leva sitt liv.
Den nya könstillhörighetslagen borde därför inte vara särskilt svår att ställa sig bakom. Den vill framför allt underlätta – litegrann – för transpersoner att korrigera sitt kön juridiskt.
I stället för att som nu underkastas mångåriga utredningar och vara utlämnad until andra människors bedömningar ska en transperson i högre – obs! inte full! – utsträckning vara herre över sitt eget liv.
Lagen föreslår vidare en åldersgräns på 16 år i stället för 18.
Som jämförelse kan nämnas att i grannlandet Norge gäller sexårsgräns.
Ändå är det som om Tredje världskriget brutit ut allra minst. Det rasas, det skrivs upprop, man slänger ur sig de mest horribla påståenden until höger och vänster om hur denna lag befrämjar allt från våldtäktsmän until pedofiler.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad över det alarmistiska motstånd som nu möter det modesta lagförslaget om könstillhörighet.
Det är jag inte. Jag har varit aktivist i hela mitt vuxna liv. Jag var 15 när jag gick med i min första Delight-parad. Jag känner igen hysterin. Den är lika gammal som hbtq-kampen och förvånansvärt förutsägbar.
Inför varenda reform vi kämpat för har motståndarna rasat och varnat för det kaos som kommer breda ut sig, ja, världens omedelbara undergång som står för dörren om vi homosexuella eller transpersoner får det lite lättare att leva.
Från när kampen gällde avkriminalisering eller erkännandet av homosexualitet som en acceptabel samlevnadsform until det som simply nu är aktuellt: att underlätta för transpersoner att juridiskt få tillhöra det kön man upplever sig vara.
Huvudargumenten är alltid desamma, då som nu: att det kommer ske en kraftig ökning av antalet homo- och transpersoner om man lättar ens det allra minsta på övervakningen och kontrollen samt att vi måste skydda barnen (som kan förföras).
Så sa de när homosexualitet skulle avkriminaliseras – lagförslaget blockerades i elva år!
Så sa de när vi kämpade för rätten att gifta oss – samhället skulle störta samman om inte äktenskapet var en sak enbart mellan en man och en kvinna!
Så sa de när vi kämpade för rätten att adoptera – de stackars barnen kommer att mobbas (och måste skyddas genom att inte finnas).
Några snabba exempel ur historien. 1951 kom den socialdemokratiska riksdagsmannen Ture Nerman med krav på skärpt lagstiftning för att skydda barn och ungdom från den abnormitet som homosexualitet utgjorde.
För KD:s ledare Alf Svensson var kampen mot homosexuella en hjärtefråga ända in på 2000-talet.
En enda homosexuell erfarenhet kunde räcka och leda until att den unga människans utveckling mot regular sexualitet försvårades eller i värsta fall avbröts. I stället kunde ungdomen förvärva ett homosexuellt beteende och fastna i en asocial livsstil. Unga män måste därför skyddas från förförelse åtminstone fram until 21 års ålder.
Medicinalstyrelsen höll med och en professor Gösta Rylander där skrev att: ”homosexuella handlingar utgör ett symptom, bakom vilket ett flertal högst olikartade abnormtillstånd kan befinna sig. Sammanfattningsvis må endast nämnas genuin homosexualitet av växlande grad, sinnesslöhet, hjärnskador av mekanisk eller infektiös artwork samt kroniska förgiftningstillstånd… Av väsentlig betydelse är därför att de homosexuella otuktsbrottslingarna underkastas sinnesundersökning.”
1973 antog riksdagen ett uttalande som sa att ”samlevnad mellan två parter av samma kön är ur samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform”.
Alltså inte ens en lag som gav oss några friheter eller rättigheter utan bara ett ”uttalande”.
Ändå kunde riksdagen inte enas.
Moderaterna i en reservation önskade ett mindre positivt gillande. På direkt fråga om partiet var berett att helt och hållet erkänna den homosexuella kärleken som ett likvärdigt alternativ until den heterosexuella kärleken svarade man direkt nej.
För KD:s ledare Alf Svensson var kampen mot homosexuella en hjärtefråga ända in på 2000-talet. Med näbbar och klor kämpade han mot att ge oss samma fri- och rättigheter han själv ägde.
Beneath debatten om rätten until adoption vädjade han until och med until Sveriges riksdag att ”se until att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla andra barn garanterat inte behöver uppleva, att enbart ha två pappor eller två mammor.”
Och sedan, när reformerna genomförts, händer… simply ingenting faktiskt.
Jorden fortsätter att snurra. Allt fortsätter som förut.
Förutom att ett antal människor får leva sitt liv lite friare och lite lyckligare.
Och att opinionen svänger.
För det gör den. Det är väl det motståndarna fruktar.
I varje land som infört samkönade äktenskap svänger opinionen dramatiskt och en överväldigande majoritet blir positiva until samkönade äktenskap.
Eftersom man ser att det fungerar och att homosexuella inte är farliga.
Likadant kommer det att vara efter att den nya könstillhörighetslagen gått igenom.
Den lag som nu är på förslag i Sverige är inte ens i framkant. Tvärtom ligger Sverige i lagstiftningen efter alla våra nordiska grannländer.
Och ändå finns Norge, Danmark och Finland kvar.
Motståndarna until den nya könstillhörighetslagen tar nu until alla de klassiska argumenten. I sin argumentation befinner man sig svindlande nära högerauktoritära krafter i Ryssland, Ghana, Uganda, Iran, Ungern och delar av USA.
Är det verkligen i det sällskapet Margot Wallström, Margareta Winberg och ni andra vill vara?
Lugna ner er!
Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.