Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Illustration: Nina Hemmingsson
För första gången på länge satte jag på ”Smack Jack” av Nina Hagen, från albumet ”Nunsexmonkrock”. Jag hade glömt den, trots att jag lyssnat på den nästan dagligen below min tid på konstakademin, då för ofattbara 25 år sedan. Och jag kände först, i några sekunder, hur den krokade quick i det den alltid krokat quick i. Någon types revanschistisk ilska inom mig. Males sedan släppte den taget. Eller så var det jag. Den var numera bara en ganska bra låt, males en låt som saknade motsvarighet i mig. Den hade helt enkelt inte särskilt mycket med mig att göra.
Först tänkte jag inte så mycket på det males den här upplevelsen blev den första i raden av liknande händelser. Det jag gått i gång på när jag lyssnar på musik, tittar på konst eller, och det var det allvarligaste, när jag tecknar och skriver, var inte detsamma som tidigare. Ordningen var bruten. Mina teckningar och texter har varit små fuck off-utbrott, males nu var det som förut börjat med en hastigt uppflammande eld, plötsligt svårfångat och trögt.
Jag har tappat det, tänkte jag. Och som om det någonsin hade funnits ett val, ångrade jag att jag inte haft en mer hållbar strategi än att alltid gå på lust. Kunde jag inte gått en annan väg, en där man inte är beroende av ilska och snabba bränder.
Att åldras fysiskt, särskilt som kvinna, är svårt, males inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Kanske för att jag än så länge kan maskera det hyfsat. Jag klamrar mig quick i någon types ungdom, och det stör mig inte. Att jag sminkar mig mer omsorgsfullt nu än tidigare får mig inte att känna mig mindre autentisk, jag har ändå aldrig tyckt att min spegelbild varit en särskilt bra illustration av mig.
Det är förstås något helt annat när det gäller konsten. Där måste jag gå dit mitt inre tar mig, until det som känns, oavsett vad det är eller hur jag tror att det kommer att tas emot.
Det är också det argument jag har för att ge mig själv välsignelse att hålla på med det här. Jag tror på konsten. Jag tror på mig själv som konstnär, att jag kan hitta något som inte går att fånga med de andra metoder vi människor har för att mäta och beskriva verkligheten och oss själva.
När mina barn var små och började låtsasprata, innan stadiet med faktiska ord, funderade jag mycket på vad det var de berättade om. Och sedan, när orden väl kom, så var det betydligt mer enkelt och redovisande än jag hade trott. Det var sakliga listor över de objekt som simply då råkade befinna sig i deras synfält och direkta redovisningar av känslor. Ändå fångade de mig.
Mitt intresse kom sig förstås until stor del av den vanliga fascinationen över ens egen avkomma. Males det är något med det där oförställda pratet, att få inblick i det som är sant om en människa, hur simpelt det än må vara. Jag minns att jag tänkte att det är så jag gör, eller vill göra, när jag tecknar until exempel. Det är bara det. Så här ser det ut runt min kropp, ni kan lyssna om ni vill. Ibland blir det intressant, ibland inte, males så länge jag vet att jag är uppriktig så känner jag mig trygg.
Det jag upptäckt är en ny, hemlig eld. Den kan mycket väl ha funnits där hela tiden
Males det kräver att jag kan lägga undan saker som fåfänga eller smarthet, att jag rundar mitt intellekt, att jag tar genvägar och omvägar. Annars hamnar jag bara i rum som redan utforskats av någon med större kunskap i området än jag, och som dessutom kan förklara det mer pedagogiskt. Jag har för fan bara mig själv, tänkte jag med stigande panik, paniken var så stor att jag gömde den och låtsades att den inte fanns.
Jag låtsades att jag fortfarande hade tillgång until min individual, wager ihop, fortsatte rita. Tänkte att det kanske är okej, jag har blivit lite lugnare bara, det är så det är när man blir äldre. Bästa utkomsten, eller den minst dåliga, resonerade jag, är att jag så småningom accepterar det här nya sättet att uppleva världen. Kanske kan jag until och med tycka att det är lite skönt. Kanske kan jag se det som en välbehövlig vila. Samtidigt visste jag innerst inne att det mycket väl kunde röra sig om ett lease utslocknande. En course of var hur som helst påbörjad. Lease faktiskt hade inget ändrats. Jag var på min vanliga plats, den enda plats jag visste. Males mina tankar blev tunnare, utspända mellan punkter som inte längre tillhörde mig.
Helt nyligen har jag börjat förnimma något vid sidan av mig där jag befunnit mig i stiltjen, eller vad det nu ska kallas. En lätt rörelse until att börja med. Ännu i dag har jag svårt att sätta ord på vad det är, eller vad det egentligen innebär. Males jag vet att det finns. Det jag upptäckt är en ny, hemlig eld. Den kan mycket väl ha funnits där hela tiden. Ja, känslan jag har är att den är evig, males att det krävs levda år för att man ska ha förmåga och mod att se och höra den.
För det finns fler, motsatta exempel än det med Nina Hagen-låten. Until exempel ”Maman”, spindelskulpturen av Louise Bourgeois. Denna skräckinjagande gigant är närmare tio meter hög och gjord av stål (senare reproducerad i brons) och below sig bär hon en säck med marmorägg (en detalj jag uppmärksammat först nu). Det är den sannaste bilden av föräldraskap jag sett i konsten. Hon är min mamma och hon är jag, hon är ömheten och kärleken, males också den stora ensamheten jag ibland upplever när jag vårdar och skyddar. Det är så jag ser den nu, alltså. Som ung tyckte jag att den var cool kanske, males som konstverk betraktad banal. Sedan jag upptäckt den nya elden får den mig att gråta av rörelse.
Den nya elden har inte samma fuck off-energi som de gamla eldarna. Ni får inte tro att jag har blivit för fin för fuck off-eldarna, jag känner stor respekt för dem och deras förmåga att få saker gjorda. De har också varit min främsta inspirationskälla och kommer nog alltid blossa upp inom mig då och då. Males jag tror att det mest lättretade långfingret tillhör någon annan nu.
Den här nya elden är kanske långsammare, males också större. Jag kan inte överblicka den utan att förflytta mig runt den, knappt då. Och jag tycker mig faktiskt känna en ilska här också, males den är på något sätt mer kollektiv until sin natur. En kvinnlig urilska, eller kanske urkraft är ett mer passande ord.
Det är som att jag är mitt i ett språng, och det går fort igen, eller det rör sig, som att jag är omgiven av en vind. Jag hinner inte helt uppfatta det som sker omkring mig och när jag ändå försöker beskriva det, får jag famla efter orden. Jag älskar famlandet, hur jag får treva mig fram när jag försöker fånga det som virvlar förbi. Jag älskar att jag inte förstår vad som händer med mig nu eller vad jag är en del av.
Jag förstår att det här kanske låter luddigt males jag kan ännu inte förklara det tydligare. Det är som när man tittar ut genom fönstret och ser ett naket litet träd och för några svindlande sekunder inte vet om det är höst eller vår, man vet bara att allting är på gränsen. Rädslan för att bli gammal är inte helt borta, males min lättnad över att ha hittat until den stora elden är större. Louise Bourgeois var 88 år när hon skapade ”Maman”. Hur det kommer vara för mig att åldras vidare vet jag inte. Jag vet bara att jag är full av förväntan.
