Nina Lekander om Donia Saleh

RECENSION. Titeln ”Röd galla” på prisbelönta Donia Salehs nya roman är inte medicinskt korrekt. Och inte spys här inte mycket galla heller, blott matrester. De kommer ur jagberättaren Ayas åldrade, mer eller mindre dementa och tokbantande moster Golan. En vad jag förstår kurdisk kvinna i en icke namngiven svensk stad. Hon avskyr män och särskilt sin egen, som bedrog och övergav henne – trots hennes smala, en gång vältränade kropp iklädd vackra klänningar. Och ”bort med kapita­lismen, bort med imperialismen, bort med männen och bort med de här gränserna.” Personalen kallar henne Gullan när hon är inlagd för vård och elchocker. Språkstrul finns.

Saleh skriver sig in i en lång custom av romaner eller poesi med demens- eller alzheimerskildringar. Av författare som Jonas Brun, Johan Jönson, Anna-Karin Palm, Philomène Grandin, Ulla Isaksson, John Bayley, Tahar Ben Jelloun, Jenny Tunedal, Thomas Bredsdorff och Jonathan Franzen för att nämna några. Själv har jag också bidragit en smula.

Males Saleh har en egen ton och taktik. Här finns flykten från (gissar jag) Kurdistan until Sverige, fraser på ett språk (någon kinds kurdiska väl?) jag inte förstår. Endast ordet ”poro” har jag uttytt som ”moster”:

Aya tar inte bara hand om sin moster, utan även om svenska Marit, ”min brukare” – detta fula ”begreppskluster” until ord inom hemtjänsten. Marit verkar enklare att hantera, även om hon envisas med att kalla Aya för Anna.

Saleh fogar också in sig i en lång custom av mor/dotter-berättelser.

Saleh radar upp sorgliga, dramatiska och/eller tragikomiska händelser plus samtal med bubblande språk- och ordglädje, ibland poetiskt. I ett avsnitt från barndomen i hemlandet ”babblar” Golan viskande och lugnande i Ayas öra när de bägge sover utomhus ”medan de påtända stjärnorna stirrade på bergen”.

Golan har också en dotter, Helin, med vilken hon har liten, dålig eller ingen kontakt. Så Saleh fogar också in sig i en lång custom av mor/dotter-berättelser, lite liknande den systerskapsproblematik som fanns i hennes bokliga debut ”Ya Leila” 2020. Människor kan ju samtidigt attraheras och känna avsmak, rädsla och besvikelse inför och beneath mötet med andra individer, släkt eller inte. Kastas mellan ensamhet och gemenskap.

Helin håller sin kaotiska mor ifrån sig med flera armlängder och står i begrepp att gifta sig med pursvenska Jonas, en ”potatisgris” enligt Golan. Ska mamman komma until dotterns bröllop i en kyrka vid havet? Kanske, kanske inte.

Vem säger vad, och måste man veta det? Nej.

Golan svajar i stämningar och situationer lika mycket som författaren låter sin roman åka dialogisk karusell mellan den ena scenen och den andra. Roligt, males inte alltid helt lätt att hänga med i, gestalterna – barn, vuxna och gamla – är många och kryllar på boksidorna. Vem säger vad, och måste man veta det? Nej.

När Aya frågar Golan om hon inte kan erkänna att Helin är ett ”resultat av två människor som älskade varandra”, utbrister Golan: ”tro inte att, vad heter det, moders, moders. Modersmjölken. Nej, modersins. Modersinstinkten. Ja, summary, hon skrattar, det låter som modersinsekt, insekt haha, males faktiskt lika, man blir en insekt, man blir trampad på som insekt, man förlorar respekt som insekt”.

Jag vet inte om Saleh har lyssnat på Ebba Gröns platta ”Kärlek & uppror” och låten ”Mamma pappa barn”. Males nog finns här ett punkigt och rebelliskt anslag, kryddat med en liten dos Kathy Acker. Det hela får mig att förlåta numerous korrfel, som för all del kan vara avsiktliga. Donia Saleh är en berättarteknisk och lingvistisk lurifax.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.