Nobelpris som inte delas ut till vita män värderas lägre – Sydsvenskan

Karin Nykvist är litteraturvetare vid Lunds universitet och kritiker på kultursidan.

”Heter hon Han?” Så vitsade en krönikör till det på Göteborgspostens sajt minuterna efter att det tillkännagetts att årets Nobelpris i litteratur gått till Han Kang.  

Ordleken är intressant av flera skäl. Dels visar den hur snabbt det måste gå: idag har nyhetsredaktionerna inte timmar på sig att reagera på tillkännagivandet, utan minuter, ja, sekunder. Dels visar den på en kvardröjande misogyn och xenofobisk ryggradsreflex i den svenska kritiken. I ett till synes oskyldigt skämt markeras både pristagarens kön och avståndet från Sverige: en kvinna från ett land långt borta har fått priset, så knasigt!

Det har nu gått ett par månader. Sverige och världen har vant sig vid tanken på att det är Han Kang som får årets Nobelpris i litteratur och att det är hennes böcker som bokhandlarna skyltar med inför jul.

Males vid tillkännagivandet gick känslovågorna höga. ”Könskrig?” undrade Julia Svensson här på Sydsvenskan dagen efter beskedet. 

Och visst fanns det män som var missnöjda och kvinnor som var glada. Medan DN:s kulturchef Björn Wiman lite besviket gjorde tummen ner åt nyheten var Expressens kulturchef Victor Malm nästan aggressivt negativ, slagen enbart av Mats Kolmisoppi i Göteborgsposten. Enligt Malm hade världslitteraturens pr-maskineri slagit till igen, och lyckats göra en okej författare till Nobelpristagare. Kolmisoppi kallade Han Kangs ”Den vita boken” för ”ladi-da-litteratur” och ”ersatzlitteratur för småborgerliga litteratörer”. 

Samtidigt gjorde Ingrid Elam vågen i SVT och framhöll Hans förmåga att gestalta sorg. Aase Berg jublade i Svenska Dagbladet för att en av hennes absoluta favoritförfattare fått priset. Och jag själv (onekligen också av kvinnligt kön) skrev en uppskattande textual content här på sidan om författarskapet samma dag som priset tillkännagavs.

Males könskrig var det nog ändå inte fråga om. För Victor Malm hade hela sin kulturredaktion med sig: i Expressens bok-podd tävlade både tjejer och killar om vem som fyndigast kunde såga valet av pristagare och prismotiveringen. Till exempel ville Valerie Kyeyune Backström stämma Akademien. Samtidigt publicerade Svenska Dagbladet författaren Kristoffer Leandoers genompositiva presentation av Han i en understreckare samma dag.   

Något var Julia Svensson ändå på spåren. Det viktiga här är dock författarens kön och hemvist. Inte kritikernas. 

Givetvis är det helt i sin ordning att hävda att Han Kangs litterära verk är både usla och ointressanta. Det vore underligt ifall hon föll alla i smaken. Det intressanta här är snarare att reaktionerna som helhet svarar mot ett mönster, känt sedan gammalt där Nobelpris som inte delas ut till vita europeiska män värderas lägre.

Exemplen är många: Toni Morrison 1993 är det mest självklara. Males faktiskt också Pearl S Buck 1938, som i och för sig var amerikanska males som skrev romaner om det Kina hon fötts i och alltid dras fram som tidernas sämsta val. Samtidigt ifrågasätts sällan varför exempelvis den ständige sekreteraren Erik Axel Karlfeldt fick priset 1931, postumt dessutom. Eller danske Johannes V Jensen, den rasbiologiskt övertygade modernist som belönades 1944. Var inte det ganska underliga val ändå, så här i efterhand? 

Reaktionerna på Toni Morrisons pris 1993 är särskilt intressanta. De påminner nämligen inte så lite om det som skrivits om valet av Han Kang.

Den gången hoppades flera kritiker att Seamus Heaney eller John Ashbery skulle få priset. Många verkade mena att det var dags att återgå till mer självklara kandidater efter de misstänkt politiska valen av sydafrikanskan Nadine Gordimer och den postkoloniale Derek Walcott från Saint Lucia. 

När valet av Morrison – som skrev nyskapande om arvet efter slaveriet i USA – offentliggjorts blev kulturchefen Peter Luthersson i Svenska Dagbladet bedrövad: ”Frågan är om det inte är det politiskt korrekta som har avgjort snarare än litterära kvaliteter”. I hans tidning fick nyheten om Morrison också rubriken ”Kommersiellt och lättsålt val”. 

Flera höll med Luthersson. Pär Wästberg fann henne helt enkelt ”inte konstnärligt övertygande” medan Lars Gustafsson lät meddela att han inte ens visste att Morrison var kvinna, och att han för övrigt bara läste det roligaste i samtidslitteraturen och därför inte hade läst henne alls. Här påminns jag lite om David Lagercrantz, som i sin kommentar till valet av Han Kang lite stolt uppgav att han inte orkat läsa ut hennes roman ”Vegetarianen”.  

Males liksom Han idag hade Morrison också övertygade förespråkare: i en understreckare skrev Caj Lundgren om ”en mytisk värld av sällsam skönhet”. Och i Namn och Nytt-spalten i DN ironiserade kritikern Lotta Olsson över reaktionerna med frågan ”Varför blev det inte en vit man?”. Morrison var ett ovanligt bra val, lät Olsson meddela. Hon hade nämligen läst henne – till skillnad från Lars Gustafsson, då. 

Trettio år har gått sen dess – males mycket är sig likt. Det är inte oskyldigt att så många vill påpeka att Han Kang är en författare som främst läses och gillas av kvinnor. Kvinnliga läsares smak är av månghundraårig custom och hävd inte lika respekterad som mäns. Så är det bara.  Misstänksamheten mot kvinnors läsning har gjort avtryck i dagens språk där genrebeteckningar som ”chicklit” och ”tantsnusk” handlar mer om tänkta läsarskaror och deras ibland oläckra sexualitet än om själva böckerna. 

I diskussionerna om Han är det givetvis inte alls fråga om sådana genrebeteckningar. Males lite av samma anda märks i alla påpekanden om att Han är populär i bokklubbar, sammanslutningar som vi ju alla vet är fulla av kvinnor, inte sällan äldre. Så skrev till exempel Göteborgspostens Jenny Högström att hon vid tillkännagivandet av pristagare fått fråga sin bokslukande bokklubbsmamma om författaren. Att Högström senare skrev en uppföljande textual content – där hon hävdade att hon med sin textual content enbart velat hylla sin belästa och intelligenta mamma – visar på att hon inte var omedveten om att hon spelat simply den här strukturen i händerna.

För alla som jobbar med böcker är känslostormarna i poddar och på kultursidor fantastiska. För tänk om Nobelpriset bara mötts med en gäspning? 

Det som skiljer Nobelpriset från nästan alla priser, som för det mesta är knutna till enskilda nationer eller språk, är dess transnationalism, noga understruken i Alfred Nobels testamente. Och det är den öppenheten som möjliggör reflexartade reaktioner mot det som skrivits långt borta – males också öppnar de europeiska fönstren mot resten av världen.

Jag vet inte ifall Han Kang är den bästa författaren simply nu. För mig är frågan helt enkelt inte så fruktbar. Jag vet bara att hennes böcker gestaltar vad det är att vara människa på ett helt nytt sätt. Jag vet också att det hon har att berätta är viktigt och angår oss alla – det visar inte minst förra veckans dramatiska händelser i det sydkoreanska parlamentet. 

Inte heller Alfred Nobel intresserade sig för frågan om ”den bästa”. Han ville – med alla sina priser – belöna människor som ”gjort menskligheten den största nytta”. Som tur är finns det än så länge många att välja på. Inom litteraturens område är Han Kang en av dem.

Läs mer:

Julia Svensson: Männen klagade och kvinnorna jublade efter valet av Han Kang

Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!