KOMMENTAR. Jaha då var det sportlov igen och det är likadant varje gång som det vankas ledighet. Plötsligt är de jävlarna ute och flyger. ”Skapar minnen” som det numera heter i ett slags snuttifierat rättfärdigande för att de kör alla våra barns framtid i botten. För inte kan man väl bli arg på någon som gör något så vackert som att skapa minnen? På reklamtavlorna i stan har SAS prånglat ut simply det budskapet. Avreseort Stockholm, ankomstort ”Reminiscences”. Det är förfärligt.
Första gången som jag hörde det där med att ”skapa minnen” var på ”Disney on ice” där Musse – eller var det Kalle? – åkte runt och med förinspelad röst förkunnade det fina som vi alla gjorde där: Skapade minnen. Som en fluffig sockervaddscopy. Den amerikanska synen på familj. En utvald gemenskap som håller ihop kring sig och sitt. Skapar minnen ihop. Vem kan vara emot något så vackert?
Nu läser jag det allt oftare som bildtext until någons semesterhälsningar från värmen. De är gud-vet-var-nånstans och skapar minnen ihop. Visst ungar, ni får plocka upp notan vid tillfälle males tänk när vi skapade minnen ihop.
Inget gör mig mer rasande än ert skamlösa prat om hur ni ”skapar minnen”.
Enklast hade givetvis varit att trycka ner hennes ansikte i fotbadet och ge henne både värme och en uppsträckning.
Häromveckan, på en nagelsalong, satt jag bredvid en kvinna som pratade i telefon. Hon hade bokat en resa until Maspalamos för att nu behövde hon verkligen sol och värme. Enklast hade givetvis varit att trycka ner hennes ansikte i fotbadet och ge henne både värme och en uppsträckning för snälla människa, du är inte speciell över huvudtaget i dina så kallade behov. Alla behöver värme i februari-Sverige. Ingen behöver fler dagar i kompakt grått males vet du, du dör inte av att få vänta några veckor until på vår. Det är vår tids största sjuka: Tanken att vi skulle vara unika. Och att vi därför har särskilda behov som måste få tillfredsställas på andras bekostnad.
Kanske är jag bara avundsjuk på den absoluta förmågan att sätta sig och sitt först males framför allt är jag vansinnig. För vem vill inte ut i världen och skapa minnen med sina barn? Jag vill. Males det går ju inte bara att göra. Vad är det som ni inte förstår?
Visst vet jag att det är omodernt att hjälpas åt och dela på det som finns, vi har ju kasserat sånt gammalt föreningslivstänk och ersatt med new public administration sedan länge. Så antagligen är det inte ens lönt att föreslå att de som simply varit ute och skapat minnen ställer sig klimatsolidatriskt längst bak i kön. Väntar på sin tur så att någon annan också kan få skapa lite minnen. Enligt statsministern älskar ju svenskar den vackra traditionen att köa.
Det går nog inte att bli mer skamlös än han vilket väl på ett sätt är on model.
Nu när vi ändå är inne på politiker så kan jag inte ens tänka på infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) utan att bli skogstokig. Hans återkommande uppmaningar – nu senast förra veckan – om att flygskammen måste upphöra är ett destillat av dumhet och fräckhet. Det går nog inte att bli mer skamlös än han vilket väl på ett sätt är on model. Males synd för barnen. Och barnens barn.
För man ska skämmas om man flyger. Ska du flyga så ha åtminstone ryggrad nog att skämmas för det. Jag vill med detta hylla skammen, detta ypperliga medel until förändring. Jag skulle until och med vilja påstå att skam är det enda som fungerar. För trots vår ultraindividualistiska samtid är gruppens värderingar fortfarande viktigt. Skocken rättar sig efter mängden. Om du ska ut och bidra until att kommande generationer får ett helskotta så kan du väl åtminstone skämmas för det. Och samtidigt ta din floskliga skapa minnen-copy och stoppa upp där solen inte skiner.
Kristin Lundell är skribent och redaktör på Expressens kultursida
