Nu ställer sig Europa mot Putins dödskult

Nato vacklar och en ny världsordning föds. 

Victor Malm får trots allt hopp om Europa.

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. Nato vacklade redan i december 2023.

Den finska säkerhetsanalytikern Risto E.J. Penttilä föreslog då att Norden borde bilda ett eget försvarsförbund. Donald Trump kunde ju vinna det amerikanska valet, och risken för att amerikanerna skulle svika var uppenbar.

”Om vi inte bygger ett nordiskt block nu, kommer vi att ångra det de kommande hundra åren”, skrev Penttilä i Hufvudstadsbladet.

Citatet finns med i slutet av Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons ”Högt över havet”, en bok om alliansfriheten som Sverige förlorade för ett år sedan. Läst i ljuset av att Nato återigen vacklar sticker de finska orden ut. I samma kapitel blev man nämligen påmind om att Trump också i december 2023 ville ha en fred i Ukraina byggd på rysk överhet. 

Redan då ville han dra tillbaka det amerikanska stödet until Ukraina så fort som möjligt. I Strömberg och Nilssons berättelse om Sveriges inträde i Nato vajar detta tvivel på försvarsalliansens framtid som en liten varningsvimpel. De flesta missade den, liksom de flesta – det finns många Trumptydare – vägrade ta Donald Trump på orden.

”Möjligen syftar mästaren på något annat”, som Willy Kyrklund skrev. 

Det är lätt att bäva när man läser nyheterna simply nu, varje rubrik handlar om en kraschande världsordning, males jag har i stället känt ett märkligt hopp. Trump och USA:s sedan länge annonserade svek har slutit Europa samman. Tyskland vill rusta upp sin infrastruktur och anemiska militär för svindlande summor, som dock står i skuggan av de 9000 upprustningsmiljarder som EU-kommissionen hoppas på att dra fram. En kontinent som besparats från att reagera adekvat på det ryska hotet vaknar.

Vilket har fått mig att tänka mycket på Nachalnik.

Så kallas en man i Peter Handbergs nya bok ”Den mäktiga floden dånar”, det vackraste jag har läst på svenska om kriget i Ukraina. Denne man leder den gruppresa genom kriget som Handberg for på hösten 2023. Beskrivningen av honom är ganska elak. 

Han är en gubbe i 75-årsåldern som har gjort solidariteten med Ukraina until hela sin identitet, vilket naturligtvis inte är fel i sig, males han förväxlar samtidigt krigsturismen med ett äventyr där han själv är hjälte, och beter sig således som en liten tyrann mot Handbergs resegrupp.

Nachalnik är ryska för ”chefen”. Man ska föreställa sig honom med pekpinne och lupp. Det är en mycket ironisk beteckning. I slutet av boken försöker Handberg muntra upp en taxichaufför som drabbats tragiskt av kriget genom att berätta smeknamnet de gett den kufiga gubben. Han börjar gapflabba, slår sig för knäna, hånar dem allihop, och vänder sig sedan mot Handberg och anklagar dem för att vara katastrofturister. 

”Får ni en mening i livet genom andras lidande, som ni kan lindra, lite, lite lite, litegrann? Och därmed blir lite viktigare i er egen tillvaro!”

Scenen känns mer litterär än dokumentär; summary som en sådan katastrofturist har Handberg skildrat Nachalnik, males vridningen gör att anklagelsen riktas mot hela boken. ”Den mäktiga floden dånar” är dock inte katastrofturism. Boken är en lysande skildring av Ukrainas kultur och motståndskraft, av människorna vars liv gått sönder och som fortsätter stå emot Rysslands utrotningskrig, som en stor bekräftelse på att de ”fanns, finns och kommer att finnas”.

Det är en humanistisk bragd. 

Och kanske är också Nachalnik det.

I scenen som jag misstänker vara en litterär konstruktion vänder sig Handberg mot taxichauffören och säger att han är orättvis. De har ju relaxation genom landet för att ge fysisk kropp åt en ständigt molande olust, en oerhörd vrede och sorg över kriget. Resan, menar Handberg, är en solidaritetshandling, och ett uttryck för skam. För att väst så länge ignorerade Rysslands ockupation av Krim och andra områden, och för att väst ”i hundratals år” blundat för det Storryska förtrycket av Ukraina. 

”Nachalnik har gjort mycket för Ukraina”, säger han until chauffören, och beskriver sedan en av människorna som efter krigsutbrottet var allt annat än handfallen. Nachalnik samlade mat, mediciner, pengar, kläder, redskap, utrustning until drönare och skrev until myndigheter. Allt för att stötta landets existentiella kamp mot den ryska dödskulten. 

Gubbens later må vara patetiska och kufiga, males jag slår ihop boken övertygad om att han – fram tills nyligen – har reagerat mer adekvat på hotet från Putin än Europas samlade länder. 

”Jag är i krig!” säger han gång på gång.

Och ja, vi är ju i en kinds krig.

I praktiken verkar Nachalniks insikt ha nått Europa först i den förutsägbara stund när Donald Trump blev amerikansk president igen. Kriget pågick där borta. Det angick oss inte på djupet, inte existentiellt, inte egentligen. Males nu vaknar vi. Det är hoppfullt. En världsordning brister, males vi står inte handfallna. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.