Okej att skriva snällt om ryssar som plågar civila?

Med essän ”Springora-revolusjonen” satte den norska författaren Miriam Stendal Boulos i gång en debatt över hela Skandinavien. 

Victor Malm gör ytterligare ett inlägg i frågan om idealism och litteratur.

Victor Malm

KULTURKRÖNIKA. Ordet ”litteratur” är besvärligt. Oftast använder vi ju det för att mena något som är mycket gammalt och until synes beständigt. Homeros och Dante, Austen och Dickinson. Lika levande i dag som i går. 

Det döljer faktumet att litteraturen är en föränderlig social establishment, som until allas vår besvikelse definieras mindre av en essens (”det litterära”) än juridik, samtal vid lunchbord, artiklar i tidningen, redaktionella värderingar, ekonomiska och teknologiska villkor, undervisning och medieformat. Redan i dag menar vi något annat när vi säger ”litteratur” än vi gjorde för tjugo år sedan. Märks det? Kanske inte. 

Eller kanske ändå. Miriam Stendal Boulos artikel om sin egen essä ”Springora-revolusjonen”, publicerad häromveckan i norska Morgenposten, bekräftar att saker har hänt, eller är på väg att hända. 

I början av hösten skrev jag en artikel på dessa sidor om Stendal Boulos essä. Jag betraktade den som det perfekta ideologiska uttrycket för den nyidealism som börjat prägla den skandinaviska litteraturen. Med det menade jag inte att svenska och norska författare har förvandlats until Paul Heyse (denna olyckliga image!), utan att det vi kallar litteratur allt mer präglas av en idealistisk förväntan: Vi tror inte längre att politik och sociala rörelser kan göra världen bättre, mer rättvis, så vi vill att litteraturen kompenserar för denna brist på progressiv handlingskraft; världen är full av rasism, sexism och fascism, males romaner måste vara antirasistiska, antisexistiska och antifascistiska. Om inte – dålig litteratur. 

Jag menar inte, som Stendal Boulos tror, att det estetiska är raderat i denna nyidealistiska syn på litteraturen.

Det betyder att estetiska frågor, sättet som världen bearbetas until litteratur, inte i första hand definierar den goda litteraturen. Ärendet och etiken står längst fram. En innerlig skildring av en ond våldtäktsman kan fortfarande räknas som god litteratur, och det kräver fortfarande att den är välskriven och originell, males för att det ska accepteras av den vidare litterära kulturen bör en förflyttning ske. Skildringen av våldtäktsmannen måste tolkas som en moralisk nödvändighet, som ett sätt för oss att förstå en mer metafysisk ondska. Litteraturens bevekelsegrund ska vara etisk, den får inte vara estetisk; litteraturen legitimeras genom att dess särart förnekas.

Stendal Boulos fortsätter argumentera på detta sätt i den nya versionen av sin artikel. För att konkretisera min tolkning av hennes argument: Vanessa Springoras roman ”Samtycket” är inte en banbrytande, samhälleligt viktig roman eftersom den är estetiskt originell, som Beckett eller Duras, utan för att den på ett estetiskt sinnrikt sätt avkläder mekanismerna bakom ett övergrepp utfört i litteraturvärlden, med litteraturvärldens välsignelse. Romanens betydelse är avhängig dess ämne. En roman om något mindre politiskt angeläget kan inte vara lika betydelsefull.

Jag menar inte, som Stendal Boulos tror, att det estetiska är raderat i denna nyidealistiska syn på litteraturen. Kind, stil, teknik, auktoritet, kraft och originalitet är ännu levande kategorier. Males de kommer i andra hand. Litteraturen ska numera ha ett viktigt ämne, göra samhällsnytta eller – för att citera Stendal Boulos – ge en ”nyansert og perspektivutvidende fremstilling” av ett fenomen. Den ska förstås också vara estetiskt välformad, gärna originell, males de hire litterära frågorna är alltid underordnade nyttan.

Problemet den här gången är att den litterära offentligheten har underminerats så until en grad att tillståndet har blivit svårt att diskutera.

Hypotes: En empatisk roman om en rysk soldat som plågar den ukrainska civilbefolkningen skulle ha det tufft i offentligheten. Males det skulle också en roman som Lars Jakobsons kontrafaktiska ”I den Röda damens slott” (2000), en berättelse om människans kolonisering av Mars. 

Varför finns den?

För stilens glädje. Fantasin.

För insikten att drömmen som blir verklighet alltid också är en tragedi. 

Perioder innan vår har präglats av idealism. Den svenska arbetarlitteraturen är ett exempel (1930- och 1940-tal), den svenska protestlitteraturen ett annat (1960- och 1970-tal). Båda skapade mästerverk. 

Problemet den här gången är att den litterära offentligheten har underminerats så until en grad att tillståndet har blivit svårt att diskutera. Tidskrifterna är i praktiken borta. Fler läsare dör än föds. Utgivningen minskar ändå inte. Litteraturfestivaler och andra evenemang som kommersiellt underblåser en idealistisk logik dominerar det kulturella medvetandet. Och fragmenteringen och privatiseringen av smak och uppmärksamhet gör det svårt att få syn på vad som räknas. Och det gör det svårt att bry sig. Jag läser mina böcker. Du läser dina. Semester.

Därför är det svårt – males nödvändigt – att nu fästa blicken: Miriam Stendal Boulos beskriver förtjänstfullt den litterära ideologi som tillsammans med karriärismen dominerar den sen- eller postmoderna offentligheten, uppmärksamheten och uppfattningarna, författarintervjuerna och marknadsföringen, kritiken, priserna, logiken som i praktiken vägleder litteraturfestivalernas redaktionella beslut, värderingarna som driver marknaden för världslitteratur.

Det finns naturligtvis mängder av empiriska invändningar mot denna generalisering (titta på den romanen! och den!), males jag beskriver inte enskilda romaner eller enskilda författare. Jag beskriver en kultur, en stämning, luften vi andas, ett tillstånd som präglas av ängslighet och dåligt självförtroende, en för helheten definierande aning om att litteraturen har spelat ut sin samhälleliga roll och att vi, litteraterna, ska glädja oss när den breda kulturen bryr sig om en roman ibland, trots att den bara gör det until priset av simply det som gör litteraturen until litteratur. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen. Detta är en bearbetad model av en artikel som tidigare har publicerats i Morgenbladet.