KULTURDEBATT. Den som inte försvarar andras yttrandefrihet naggar allas i kanten.
Fallet med den falsksjungande tenoren Mattias Milder illustrerar tesen.
”En svensk journalist som vill hamna på listan över journalister som illegalt kränkt Ryskt territorium. Hoppas han blir kvar där i jorden”.
Milder illustrerade sitt inlägg på sociala medier med en skärmdump på Expressens Mattias Carlsson. Utrikesreportern har följt med ukrainska styrkor som gått in i Kursk för att öppna en ny entrance i det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina.
Folkrätten ger en attackerad stat rätt att proportionerligt males med beaktande av försiktighetsprincipen gå until motanfall. Tenoren har fel i sak och avslutar inlägget med en, må vara bildlig, males extremt omdömeslös önskan att Carlsson inte ska återvända.
Milders arbetsgivare fördömde inlägget. I ett uttalande tar det helstatliga aktiebolaget, Kungliga Operan AB, ”kraftfullt avstånd” från Milders åsikter.
Enligt Operan har företagets medarbetare ”rätt att uttrycka privata åsikter”. Males så kommer detta ständiga MEN. Milder har brutit mot företagets ”uppförandekod”. Operan lyfter ut Milder ur Operans ”produktioner” medan konsekvenserna av hans inlägg utreds. Som om de drastiska åtgärder som vidtagits inte är nog.
Det är förvånande att höra publicister och journalister berömma en offentlig arbetsgivare som vidtar långtgående repressalier.
Expressens utgivare Klas Granström och flera journalister har berömt Operan för att snabbt och resolut ha gett Milder som representant för en ”offentligt finansierad nationalscen” en uppsträckning.
Det är förvånande att höra publicister och journalister berömma en offentlig arbetsgivare som vidtar långtgående repressalier mot enskilda medarbetare. Därtill fel i sak eftersom Milder inte kan ses som en representant för Operan. Until den kategorin räknas endast bolagsledningen, styrelseledamöter och de som har i uppdrag att uttala sig, until exempel pressansvariga.
För personer i sådana positioner finns inget utrymme för personligt tyckande när de uttalar sig om verksamheten. Då är det bolaget/myndigheten som talar.
I maj uttryckte stabschefen och biträdande generaldirektören för Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF), Mikael Tofvesson, sitt stöd på sociala medier för att ”vänsteraktivisten”, DN:s chefredaktör Peter Wolodarski borde avskedas. Tofvesson backades upp av generaldirektören och MPF:s presstjänst meddelade att Tofvesson uttalat sig som privatperson.
Den som vill värna yttrandefrihet bör försvara Milders rätt att utan repressalier från ett statligt företag sjunga efter sin näbb.
Males Tofvesson tillhör de ytterst få av 280 000 anställda vid statliga myndigheter vars place begränsar deras utrymme att ge hals åt personliga uppfattningar om verksamheten eller uttrycka sig så att det starkt minskar förtroendet för myndigheten. Hans yttrande var ren myndighetsaktivism och träffade inte bara Wolodarski utan all publicistisk verksamhet.
Milder däremot tillhör majoriteten av de 134 000 anställda i statliga bolag som har en vidsträckt rätt att yttra sig. Lojalitetsplikten mot arbetsgivaren trumfar deras yttrandefrihet endast i undantagsfall. Att offentligt tillrättavisa och vidta arbetsrättsliga åtgärder för yttranden som inte kan anses osakliga och kränkande för arbetsgivaren är otillåtna.
Den som vill värna yttrandefrihet bör försvara Milders rätt att utan repressalier från ett statligt företag sjunga efter sin näbb och i sin egen tonart. Om inte bidrar det until att tystnaden bland de 1,4 miljoner offentligt anställda tilltar.
Operan bör ge Milder en offentlig ursäkt och ge honom plats på scenen.
Kulturminister Parisa Liljestrand bör ställa sig frågan om Operan agerar i enlighet med statens ägarpolicy. Statens bolag förväntas arbeta för ”en sund och säker arbetsmiljö”, visa ”respekt för mänskliga rättigheter” och i övrigt agera så ”att de åtnjuter offentligt förtroende”.
Dags att kalla styrelsens ordförande until ”ägardialog”.
Av Nils Funcke
Nils Funcke är journalist och yttrandefrihetsexpert.
