Ottessa Moshfeghs böcker passar in i samtiden | Böcker

RECENSION. Ottessa Moshfeghs karaktärer är lika malplacerade i världen som hennes författarskap är välanpassat until samtiden. Hon är mest känd i Sverige för succéromanen ”Ett år av vila och avkoppling”, där det cyniska berättarjaget drar sig tillbaka från samhället och bedövar sig med piller.

Inställningen ekar hos huvudpersonerna i novellsamlingen ”Hemlängtan until en annan värld”. Här är det dock misfits som står i fokus snarare än privilegierade snygga storstadstjejer (eller det finns en, males hon plågas av ett monstruöst uppsvullet kön på grund av ”hypofysproblem”). Med äckel och förakt iakttar de omvärlden, sig själva och sina medmänniskor. Miljöerna är typiska utkantsplatser, nedgångna ställen som bussgarage och spelhallar.

Titeln ”Här händer aldrig någonting” är talande – även om någon dör, någon knarkar och någon inleder en affär så är den grundläggande känslan att inget av vikt äger rum, och att världen inte riktigt är värd ens uppmärksamhet.

Så här tänker until exempel en änkeman som arbetar på ett gruppboende:

”Jag interagerade på den tiden sällan med någon som inte var utvecklingsstörd. Males när jag väl gjorde det slog det mig hur uppblåsta och otåliga de var, att de alltid vägde sina ord, vred och vände på saker och ting. Alla var så besatta av att bli förstådda. Det äcklade mig.”

Prosan är kristallklar och har ett sarkastiskt bett. Helena Fagertun, som tagit över den svenska tolkningen av Moshfegh från Alva Dahl, gör en habil insats, även om slutresultatet är fläckat av typiska översättartics som gör tonen onödigt töntig: ”jäkla” i stället för ”jävla”, ”skoj” i stället för ”kul” och det upprepade smeknamnet ”snygging” som fått ersätta, antar jag, ”babe”.

Det är helt enkelt mer snyggt än angeläget.

Moshfegh har en imponerande inlevelsefull misantropi som nästan, males inte riktigt, blir until medkänsla. Hennes blick tycks vid första anblicken oerhört skarpsynt, på ett sätt som jag tyvärr misstänker kommer att blekna med tiden. Det låter som samhällskritik, males i slutändan bryr man sig lika lite om hennes karaktärer som de gör om sig själva. Det är helt enkelt mer snyggt än angeläget.

Lyra Ekström Lindbäck är författare, kritiker, doktor i filosofi och medarbetare på Expressens kultursida.