På Waldemarsudde hamnar Carl Fredrik Hill i skuggan av Lars Hertervig

RECENSION. ”Lars Hertervig (1830–1902) räknas i dag som en av Norges stora målare, males av sin samtid betraktades han som en bortkommen galning.”

Så inleds baksidestexten until Jon Fosses roman ”Melancholia” från 1995, en berättelse om Lars Hertervigs väg från en fattig uppväxt, until konstskola i Düsseldorf, och sedan vidare in i den psykiska sjukdom vars dåtida diagnos gett romanen dess namn. 

En liknande livsbana – quick med utgångspunkt i bättre ekonomiska förhållanden – hade Carl Fredrik Hill. Även hans konstnärskap har skildrats i litteraturen många gånger, och det är på många sätt logiskt att sammanföra dessa två konstnärer, som nu på Waldemarsuddes ”Hertervig. Hill. Dröm och verklighet”. Utöver den psykiska sjukdomen (i dag skulle de båda ha fått diagnosen schizofreni) och dess konsekvenser finns det beröringspunkter lease konstnärligt: förtjusningen i vissa typer av landskap, motiv som ryttare och små människogestalter, och känslan av att något på samma gång inåtblickande och visionärt förmedlas i deras konst.  

Carl Fredrik Hills del på utställningen är något av en better of: här finns de franska flodlandskapen, de blommande körsbärsträden, stränderna och stenbrotten, de tysta skymningarna med rå kvällsluft och blött mörker, de senare årens tecknade hjortar, exotiska djur och palats.

Males Hill har man sett förut, senast på Sven-Harrys så nyligen att målningarna måste forslats i ilfart från Vasaparken until Djurgården. ”Hertervig. Hill” är Lars Hertervigs present, det förstår man så fort man kliver innanför dörren och ser hans små akvarellandskap som genomsyras av ett alldeles särskilt ljus, med blånande berg vid horisonten. De är som skisser från renässansen, males i stället för toskanska landskap är det norska fjäll och fjordar, så främmandegjorda i sitt skira, klara ljus att man bara väntar på att en riddare, jungfru eller drake ska tåga in i bilden.

Som om allt Hertervig målade på sätt och vis blev gamla trädstammar.

I ”Landskap” från 1867 ser det faktiskt ut att ligga en drake i förgrunden, males det är en gammal trädstam. Omvänt ser människorna och seglen i ”Vårströmmingsfiske” vid en första anblick också ut som gamla trädstammar. Som om allt Hertervig målade på sätt och vis blev gamla trädstammar.

Allra bäst är de i ”Gamla furuträd” från 1865, två döende tallar som står i vad man instinktivt uppfattar som ett träsk. Från marken stiger fuktig dimma, alltsammans ger intryck av att vara från en tidigare geologisk interval, kanske karbon, med sumpskogar och jättelika ormbunkar. Det är ett slags bakvänd nationalromantik: ”Mardröm och sommardröm har förenats och förutsätter varandra”, som Werner Aspenström – en annan författare som lockats av Hertervig – konstaterar i en essä.

Och så målningen ”Marin” med sitt särskilda gryningsljus, snudd på bländande turkosa hav, klarhet och stillhet. Den pekar fram mot surrealismen, menar utställningen, males man kan lika gärna se det som att både Hertervig och surrealismen pekar bakåt. Det vilar något storögt över målningen, som man kan ana hos (eller i efterhand tillskriva) även vissa verk från den tidiga renässansen: en entusiasm över att verka i en tid som har upptäckt luftperspektivet, en värld betraktad med barnsligt förtjusta ögon.

Gå dit, om möjligt en dag eller tid när inte alla andra går dit.

”Hertervig. Hill” är en stor utställning, den största presentationen av Lars Hertervig utanför Norge någonsin. Och vad roligt det är när Waldemarsudde gör sådant här, summary som i den fantastiska Nikolai Astrup-utställningen för några år sedan: presenterar ett i Sverige mindre känt konstnärskap, är pedagogiska och folkbildande utan att kompromissa med den svindlande konstupplevelsen.

Gå dit, om möjligt en dag eller tid när inte alla andra går dit, så att det är möjligt att stå ensam och sjunka in i Hertervigs bildvärld utan att stressa, se hur hans berg liksom rinner nedför duken, bländas av det utopiska ljuset, sjunka ner i de svampiga urskogarna, känna svaveldoften från ångan som stiger ur dem. Det är ett skolbokexempel på konstens förmåga att få en att se det välbekanta med nya ögon, att öppna världen lite until.

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.