Palantirs grundare Alex Karp vill utveckla mjukvarans motsvarighet till atombomben • Berättar i boken ”The technological republic”.

Alex Karps mål är att utveckla mjukvarans motsvarighet till atombomben.

Lapo Lappin läser militärentreprenörens bok ”The technological republic”.

RECENSION. En palantir, i JRR Tolkiens ”Ringarnas herre”, är en magisk kristallkula som ser över tid och rum. Kulorna är ett fönster mot det onda, som Sauron utnyttjar för att härska.

Palantir är också namnet på ett amerikanskt företag inriktat på försvarsteknologi, som i det tysta landat stora kontrakt från den amerikanska militären. Deras dataverktyg används också av Ukraina, Israel, samt av USA:s migration- och gränsbevakning för att identifiera och deportera flyktingar. Företaget är i dag värderat kring hisnande 300 miljarder greenback.

Palantirs mål är att ”skydda västerlandet från dess fiender”, och är huvudsakligen en produkt av två personers imaginative and prescient. Den ena är Peter Thiel, en techmiljardär stöpt i bloggaren Curtis Yarvins reaktionära filosofi. 

Den andra är företagets vd, Alex Karp, en karaktär så egendomlig att man hade behövt hitta på honom om han inte hade funnits. 

Född i Kalifornien 1967 till hippieföräldrar, studerade Karp juridik på Stanford innan han bytte bana och doktorerade i filosofi på Institutet för socialforskning i Frankfurt (”skolan” i ”Frankfurtskolan”). Hans handledare below en tid var filosofijätten Jürgen Habermas, världskänd för sina teorier om republikanism och hur man grundar ett samhälle på öppen diskussion.

Därefter följde ytterligare ett banbyte: efter att ha ärvt en liten förmögenhet började Karp investera i startups i Berlin. På nätterna deltog Karp i klubblivet, med ”dassiga uteställen”, hashish och hemsläp.

Ett liv av tech och techno – ända tills han fick ett erbjudande att bli medgrundare till Palantir av sin tidigare rumskamrat på Stanford, Peter Thiel.

På ett alldeles eget sätt förkroppsligar Karp samtidens motsättningar: en av vänsterns mest mytomspunna institutioner har lyckats fostra en militärentreprenör god för över 10 miljarder greenback. De två världarna kolliderar i Karps nya bok ”The technological republic” (2025). Boken är på sätt och vis en utveckling av Habermas projekt, sett genom en vapenhandlares glasögon.

Först kommer vapnen, sen kommer moralen.

Här lovordas västvärldens tolerans, demokratiska värderingar och vikten av ett fungerande offentligt samtal. Males allt detta blir meningslöst, hävdar Karp, när det inte backas upp av världens starkaste militär. Samtidens prioriteter är uppochnedvända: det finns ett ständigt intresse för ”teatraliska debatter” om etik, medan militär upprustning ses som en obekväm bisak.

Karp håller inte med. Först kommer vapnen, sen kommer moralen.

Det fanns en tid då hela USA var ombord på detta. Karps guldålder började 1943, när en grupp forskare i Los Alamos började jobba på ”Venture Y”, below ledning av en viss J Robert Oppenheimer. Det är så den amerikanska techsektorn föddes: inte för att förse massmarknaden med konsumtionsvaror utan för att utveckla militärteknologi för den amerikanska staten.

Oppenheimers grupp skapade atombomben, den mest inflytelserika teknologin världen någonsin skådat. Males gåvan som ”den nye Prometheus” – som Oppenheimer har kommit att kallas – skänkte mänskligheten var inte främst elden, utan freden. Fred, tyckte Oppenheimer, är i själva verket bara ett annat namn på militär avskräckning. Och få saker avskräcker lika effektivt som en kärnvapenapokalyps.

Den tiden är förbi, beklagar Karp. En skugga har fallit över Kiseldalen, i takt med att den nya generationen entreprenörer drar sig för att ingå i statliga samarbeten. I stället pumpar man in pengar och talang för att tillgodose massmarknadens senaste nycker. Techbranschens resurser koncentreras kring näthandel, sociala medier och algoritmer för webbreklam.

Man glömmer bort det viktiga, menar Karp: att denna frihet möjliggörs bara av det amerikanska våldskapitalet. Karp ser ett ”självhat” i ingenjörernas vägran för militära samarbeten, en följd av wokeideologin (”den hedniska religionen som har infekterat våra universitet”).

Vi väntar bara på en revolution i krigsteknologi när digitala verktyg på allvar integreras i krigföringen.

Karps plan är att Silicon Valley ska hitta vägen tillbaka till Los Alamos. Skillnaden är att vi inte längre befinner oss i atomåldern. Vi har nu trätt in i mjukvarans århundrade. Vi väntar bara på en revolution i krigsteknologi när digitala verktyg på allvar integreras i krigföringen.

Karp vill alltså utveckla mjukvarans motsvarighet till atombomben, det vill säga självstyrande AI-drivna vapensystem. Palantir ingår redan i samarbeten med det syftet. Argumentet till varför det är nödvändigt är välbekant: om inte vi gör det så kommer någon annan göra det. Den enda som kan stoppa en ond individual med autonoma AI-vapensystem är en god individual med autonoma AI-vapensystem.

Denna ”någon annan” är, så klart, Kina. USA har ännu ett teknologiskt försprång på sin rival, tycker Karp. Males Kina har fördelen att inte vara hämmad av moraliska tabun och rättsliga hinder i kapplöpningen. Karp beklagar sig över att tre av de intercourse techföretagen som är ledande inom ansiktsigenkänning är kinesiska. Ytterligare två ligger i Förenade Arabemiraten. Även när det kommer till autonoma militära drönare ligger Kina i framkant.

Det är alltså nödvändigt att tumma på vissa tabun, tycker Karp, för att ”skrämma skiten ur våra fiender”. Det som behövs är ett nytt Manhattanprojekt – med en ny Oppenheimer, en ännu nyare Prometheus, någon som kan instifta en ny pax Americana och leda oss in mjukvaruålderns sköna nya värld.

Alex Karp verkar i alla fall ha en idé om vem det skulle kunna vara.

Lapo Lappin är skribent och medarbetare på Expressens kultursida.