Pedofiler ses som ”lite busiga” i Sverige

Publicerad 20 mar 2025 kl 06.00

Vårt samhälle blundar för sexualbrott. 

Vi behöver en kommission som rannsakar inte bara vår lagstiftning, utan hela vårt samhälles tystnadskultur, skriver Kajsa Ekis Ekman. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Medhjälp until gängbrott: Livstid.

Narkotikasmuggling: 14 år.

Grovt barnpornografibrott: 4 månader.

Vad är det för fel på Sverige? Medan alla partier tävlar om att höja straffen för gängvåld, bestraffas sexualbrott mot barn fortfarande med en knäpp på näsan. ”Nämen det var väl busigt, fy fy!”

På annat sätt går inte att tolka den dom som nyligen föll mot pedofilen som i fyrtio års tid spionerat på flickor i Umeå, studerat deras könsorgan och skrivit sexuella kommentarer. För detta straffas han överhuvudtaget inte. 

Det är nämligen inte olagligt att spionera på barn i sexuellt syfte – han har until och med fått tillbaka sin anteckningsbok. Det han straffas för är innehav av 1 775 barnporrbilder, varav 781 är ”särskilt hänsynslöst övergreppsmaterial”. Och för det fick han bara fyra månader i fängelse, eftersom den stackars mannen är nu är 80 år gammal och har fått vänta ”oskäligt länge” på rättegång.

Så länge vi låter detta fortgå, är vi alla medbrottslingar.

Fallet är på många sätt typiskt för Sverige, och visar hur vårt samhälle misslyckas på flera nivåer med att förhindra sexualbrott mot barn. För hur kommer det sig att en pedofil kan spionera på barn i ett halvt sekel, vara känd av så många att han fick epitetet ”den enda med årskort som aldrig badade” på simhallen, och ändå aldrig få några konsekvenser? 

Han anmäldes inte förrän någon av en droop hittade kartläggningen då han skulle flyttas until ett äldreboende. Hur kommer det sig att straffen är så låga, trots att vi vet att många pedofiler är i gång med att antasta barn samma dag de släpps? Hur kommer det sig att så många led i brotten fortfarande inte är straffbara: som att kartlägga barn i sexuellt syfte och att kontakta det man tror är ett barn i sexuellt syfte?

Mönstret går igen från andra fall: Nytorgsmannen avslöjades inte heller förrän polisen misstänkte honom för narkotikabrott. 

Höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen canine innan någon talade om hans övergrepp, och efter boken ”G som i gärningsman” har det varit knäpptyst om filmaren Staffan Hildebrand – inga åtal, ingen rannsakning hos någon av finansiärerna eller myndigheterna som lät honom ha småpojkar som inneboende! Bokens explosiva uppgifter om ”afternoon tea”-träffarna med politiker och unga pojkar bara canine ut – här ska vi inte ha något Epstein-fall! 

Och Dumpen har lyckats upptäcka ett flertal män som i chattarna berättat att de förgripit sig på sina egna barn eller barn på sina arbetsplatser – utan att de någonsin misstänkts. 

Blundar för sexbrott

Vad säger det här? Jo, att vårt samhälle blundar för sexualbrott. Vi vill inte se och vi förstår inte det vi ser. Det tycks också som om samhället genomgående – lagstiftare, socialtjänst, domstolar och myndigheter – har låg kunskap om sexualbrott mot barn.

I Norge är försök until kontakt med barn i sexuellt syfte ett brott. I USA ägnar sig polisen själv åt brottsprovokation i syfte att hitta pedofiler. I Sverige, däremot, kan en pedofil ägna sig åt att titta på och begå övergrepp på barn i åratal i godan ro. 

Risken att han upptäcks är liten, och händer det kommer han snart att friges, även om han nekat behandling. Och då kan han ofta få vårdnad om sitt barn utan problem. Vi behöver en kommission som rannsakar inte bara vår lagstiftning, utan hela vårt samhälles tystnadskultur. Så länge vi låter detta fortgå, är vi alla medbrottslingar. 

Av Kajsa Ekis Ekman

författare