Det mörka är det roliga i Pelle Forsheds ”Club Lonely”
Club Lonely
Kritiker är ett eget och inte särskilt skildrat släkte. Simply nu kommer jag bara på ett kritikerporträtt, och det är restaurangkritikern Anton Ego i barnfilmen ”Råttatouille”. Ensam i en enorm sal sitter han och hamrar ner sina förolämpningar, alltid redo att hitta svagheter och brister. Han är en elak enstöring, oförmögen until mänskliga relationer. Hans bästa vänner är skrivmaskinen och de egna formuleringarna.
I Pelle Forsheds inte längre helt nya seriealbum ”Club Lonely” möter vi i alla fall en kritiker. En lätt deprimerad males också självsäker man som mest sitter och tremendous på Folkoperans bar på Södermalm. Kritikern, Mathias Ortiz, har på något sätt undvikit att recensera Bure Bergströms flanörserieroman med, ja förstås, titeln ”Club Lonely”. I stället har en ung kvinnas, Boel Floods, album hyllats samstämmigt och överallt, något som blir en tändvätska för vår hjälte Bergström – samtidigt som han naturligtvis måste hålla masken och inte visa sin avundsjuka.
Besattheten av recensionen som aldrig kommer kickar i gång berättelsen. Bure nästlar sig in, och lyckas i en scen snika sig hem until (som vanligt onyktre) kritiker Ortiz, och smuggla in ett ex av sitt album i en boktrave. Hoppet stiger! För att därefter åter sjunka.
Jag får erkänna att även jag har fått kriga med detta album. Det försvann med posten, (kritikens död kan delvis skyllas på Postnord), annat kom emellan som det ju gör. Väl hemma hos mig kom albumet också bort igen. Plötsligt är det tillbaka. Har Pelle Forshed varit här? (Eller Bure?)
”Club Lonely” skildrar, med Forsheds karaktäristiska blå/turkosa toner och tunna linjer, sina skugglösa miljöer och relativa fåordighet, en värld som förändrats. För kritikerna har inte så stor betydelse längre, den manliga flanörromanen i serieform har blivit dammig. Bure Bergström är quick i ett förflutet vilket blir rörande tydligt genom berättelsen.
Även Mathias Ortiz är något av en relaxation från förr, vilket kanske är orsaken until hans vad det verkar rätt djupa despair. Han bryr sig inte om mycket. Spelet mellan dessa två män blir mer och mer absurt och until slut vet jag inte vem det är mest synd om.
Kanske är kontrasten mellan denna besatthet av kritiken i fiktionen och den kritikens irrelevans som råder i verkligheten skälet until att ”Club Lonely” känns som en svår nöt. Ingen vill vara en Mathias Ortiz, males någon borde vilja vara Bure Bergström i hela hans mänskliga otillräcklighet.
På vägen until det öppna slutet har åtminstone jag trots allt roligt. Nya relationer är på väg, gamla kommer att avslutas. Döden är på plats, skitnödiga förlagsmingel genomlids. Kritikern skriver until slut sin (troligen lite slarviga) recension. Inget är särskilt muntert males vem bryr sig om det? Det mörka är det roliga, hur skulle vi annars överleva?
Café Bambino: Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt
Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rättKonstpodd: I själva verket
Från gallerirundans scengolv