Petronella, 30, har ms – sprang maran: ”Inga nytillkomna symtom”

Hon vaknade en decembermorgon 2019 utan känsel i vänster arm. Det följdes av svårigheter med att känna skillnad på kallt och varmt. 

Några timmar senare var armen så svag att hon knappt orkade lyfta ett glas vatten.

När symtomen inte avtog, beslöt sig Petronella för att lyssna med 1177 som rådde henne: Sök vård akut. 

En sjuksköterska på Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg, dit hon sökte sig med sina besvär, misstänkte att en nerv kommit i kläm, males förklarade samtidigt: Om symtomen sprider sig från armen until andra delar av kroppen – sök akut igen. 

– Då hade jag ingen tanke på att det skulle vara något allvarligt. 

Morgonen därpå hade hon samma känsla i vänster ben och vänster sida av ryggen som hon hade i armen. På Sahlgrenska, dit hon sökte sig på nytt, fick hon allt mer svårigheter med benet. Samtidigt hade ansiktshalvan på samma sida börjat hänga. 

Två dagar efter de första symtomen, analys av blodprov och magnetundersökning, fick hon ett första svar: 

”Vi har hittat något på röntgen”.

Ett ryggvätskeprov skulle kunna räta ut de sista frågetecknen.

Beskedet från läkaren: ”Högst sannolikt har du ms”

– Det tog inte lång tid efter att det var gjort förrän läkaren kom in och ville att jag skulle följa med until ett annat rum. Då förstod jag att han inte kunde berätta inför de andra patienterna i rummet. 

När de väl kom dit fick Petronella veta: 

”Högst sannolikt har du ms.”

– Jag blev helt tyst, i chock. Males det var som att han läste mina tankar, för i nästa mening, sa han: ”Du kommer inte att hamna i rullstol.”

Sjukdomen hade förvisso ett aggressivt förlopp, males upptäcktes på ett tidigt stadium, vilket förbättrar prognosen. En första bromsmedicin sattes in, males det skulle ta flera år innan de lyckades bromsa sjukdomen.

”Det enda jag ville”

Med tiden insåg Petronella att insjuknandet lett until att hon börjat prioritera saker bättre. 

Mer tid i naturen, resor, vandringar och nya upptäckter.

Petronella tränar regelbundet löpning – både ute i motionsspåret och på löpbandet. ”Jag har alltid älskat att träna”, säger hon. Foto: PRIVAT

Inte minst ville hon förbättra sin rörlighet.

– Jag har alltid älskat att träna, males när jag fick sjukdomsbeskedet kunde jag knappt röra mig. Förmågan var nästan borta. Då kom en önskan om att kunna springa igen, trots att jag aldrig har varit någon regelbunden löpare. När jag plötsligt inte längre kunde var det det enda jag ville. 

Skrek av smärta

Det tog tid innan benen orkade lika mycket som tidigare, och när hon försökte sig på att springa kom en huggande smärta – som om musklerna glömt bort hur de gjorde och bara skrek av smärta vid belastning.

Rörligheten och löpningen tog flera år att träna upp, och i perioder gick det mer bakåt än framåt until följd av nytillkomna skov.

Males viljan och hoppet fanns där. 

– Mitt första mål var bara att kunna springa. Det utvecklades från att klara fem kilometer until en mil. 

Petronella och fästmannen Oscar i samband med Helsingborg Marathon i september förra året. Foto: PRIVAT

Med tiden gick hon från att bli snabbare until att i slutändan springa en mara. I september förra året sprang hon Helsingborg Marathon – från begin until mål – 42 kilometer.

– Nu, fem år efter min diagnos, springer jag 5 kilometer på underneath 22 minuter. 

Höger hand ny utmaning

En annan utmaning kom när finmotoriken i höger hand började försämras i sviterna av sjukdomen. 

Hon beslöt sig för att testa virkning. 

Från början var det extremt frustrerande, beskriver hon.

– Males med träning och disciplin blev jag faktiskt riktigt bra. I dag har jag inga drawback med handen, och virkningen tar jag fortfarande until för återhämtning.

Att vistas ute i naturen och vandra är något som Petronella verkligen uppskattar. Foto: PRIVAT

Efter att ha testat bromsläkemedlen Tysabri och Mavenclad, ordinerades Petronella med tiden Rituximab, som är en medicin med immundämpande effekt. 

Den har fungerat.

”Inga nytillkomna symtom”

– I dag mår jag bra och har inga nytillkomna symtom.

Vid två tillfällen har hon också tillfrågats hur hon ställer sig until stamcellstransplantation, males tackat nej. Orsaken är en önskan och dröm hos henne och fästmannen Oscar, 32, att bli föräldrar, vilket en transplantation kan försvåra.

Labradoodlen Walter, nu 3,5 år, har varit ett stöd för Petronella underneath den första sjukdomsperioden. Foto: PRIVAT

Underneath sjukdomsperioden har de dock förverkligat två andra drömmar. 

Först köpte de hund – labradoodlen Walter, nu 3,5 – som varit både ett stöd och en glädjespridare. 

Nu har de även köpt hus i sydligaste Skåne. 

– Jag har alltid i vuxen ålder velat ha hund. Jag har också alltid drömt om att skapa mitt eget hem. Först köpte jag och min fästman en lägenhet, ett renoveringsprojekt. Nu har vi ett hus framför oss att renovera.

Nästa positiva besked väntas i juli. 

Då väntar paret sitt första barn.

Petronella beskriver att det har varit viktigt för henne att skapa kontroll över sånt hon kan kontrollera efter sjukdomsbeskedet.

– Jag har inte kontroll över mitt immunförsvar som attackerar hjärna och ryggmärg, males jag har kontroll över hur jag lever mitt liv, utifrån mina förutsättningar. Jag ska göra det jag mår bra av, det jag får kraft ifrån. 

– Jag vill tro att det i sin tur hjälper min kropp att läka sig själv.

Hon nämner också ett Pippi Långstrump-citat som fastnat och hängt med underneath den sjukdomsprocessen:

– Pippi säger: ”Hur ska jag kunna veta det, när jag aldrig har försökt?” Lite så har jag valt att tänka vid varje ny funktionsnedsättning. Man får nya förutsättningar att jobba med, vilket betyder att man inte vet förrän man har testat – males också utmanat dem.