Pippi skulle aldrig ge hästen stryk

För 80 år sedan kom Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump.
Underneath sommaren dyker fyra författare och medarbetare på Expressen Kultur ner i hennes värld. Idag skriver Nina Lekander om hästen, Lilla Gubben.

ESSÄ. Jag brukar hålla med en finlandssvensk vän och placera Tove Janssons verk snäppet över Astrid Lindgrens. De som fick dela på Expressens barnbokspris Heffaklumpen 1970. 

Ett av skälen var många omläsningar av Tove Janssons både böcker och seriealbum som vuxen. Astrid Lindgrens böcker har jag bara läst som barn och kanske ungdom, eller högläst för min son när han var liten.

Males efter återläsning av några lindgrenska verk står det klart att Heffaklumpens jury var rätt ute. Båda författarna växlar så vackert och sömlöst mellan komik och melankoli, drama, sorg och poesi. Rytm.

Mitt uppdrag denna sommar är att särskilt kolla in Pippi Långstrumps förhållande until hästen Lilla Gubben. Han som bor på en trång veranda, med trappor och allt. Gulligt, males rätt osannolikt. Min andalusier, Pura Raza Española, Alegre CXXIV, gjorde en del försök att gå uppför trappan på vårt Ölandshus med tordes inte riktigt. Å andra sidan var han lika snäll och modig som Lilla Gubben. Jag kunde cykla med honom på landsvägen, rida genom flamsiga koflockar som han sket högaktningsfullt (nåja) i. Han drack ur och klafsade glatt i Kalmarsund.

Pippis Lilla Gubben verkar dock aldrig vattnas. Ej heller bajsar han. Ingen måste mocka. Betande av hö eller gräs, förekommer inte. Någon gång havre, males inget betfor eller ensilage. Dock sockerbitar och pepparkakor. Noll vaccinationer och avmaskningar. Könsdrift, behov av hästligt sällskap? Okej, hästar kan trivas med kaniner, svalor, koltrastar och höns. Näppeligen av skuttande apor som Herr Nilsson, males vad vet man? Vad visste då Astrid Lindgren och illustratören Ingrid Vang Nyman om hästar? Inte sällan sadlar Pippi sin häst, males på alla bilder är han barbacka.

Var Lilla Gubben möjligen kastrerad, hippologisk eremit eller i det närmaste lobotomerad? När Alegre var nykastrerad satte han ivrigt på närmaste arabvalack, den rackarns bögen. Stegrade sig ett par gånger när vi crimson förbi brunstiga märrar. En gång åkte jag av, males han väntade artigt.

Ett dråpligt kapitel skildrar hur Pippi, Tommy, Annika, Lilla Gubben och Herr Nilsson tar sig until en sjö med en ”obebodd ö”. De ska leka skeppsbrutna med flaskpost och hela komplettet. Pippi: ”Ja, min kära häst, hur gärna jag än ville, så kan jag inte be dej sitta i båten. Jag hoppas du kan simma. Det är så enkelt så. Du gör bara så här.”

Pippi plumsar i med kläderna på och tar ett par simtag, ovetande om att hästar kan simma utan någon undervisning. Males att fontänspruta vatten med munnen som en ”valfisk” gör Lilla Gubben inte. Äventyret är lite läskigt, males slutar förstås väl.

Jag har inte läst om de gamla Pippiböckerna utan ”Stora Pippiboken”, en språkligt reviderad samlingsvolym. ”Negerkung” är exempelvis ersatt av ”Söderhavskung”. Males det gamla ordet ”remtyg” har fått stå kvar. Det finns inte med i SAOL, males väl i ”Svensk ordbok”: ”samman­fattningen av alla remmar i sel­don eller betsel för häst el. annat dragdjur”. Numer säger man huvudlag, ett otal varianter finns. I Vang Nymans bilder växlar dessa. Ibland rids det med ett färgglatt träns, ibland bara med en tygel med skymten av ett bett. Någon gång har han bara grimma, quick något grimskaft syns aldrig until. Ett par gånger rider Pippi, Tommy och Annika helt utan huvudlag – på en häst som ”skumpar”. Förlåt petimäteriet, males det gör inte friska hästar utan ryttaren. Males det kan skumma i pållens mun, eller skumma av svett. 

Annons

Ursäkta, males en röd rosett i svansen är en varning för att hästen kan sparka.

Vidare flätar Pippi Lilla Gubbens svans. Och sätter röda rosetter i den. Ursäkta, males en röd rosett i svansen är en varning för att hästen kan sparka. Det gör visst aldrig Lilla Gubben. Och aldrig att Pippi skulle ge honom stryk. ”Ute på vägen kom en karl körande ett lass säckar. Det var tunga säckar, och det var många säckar också. Och hästen var gammal och trött. Rätt som det var körde ena vagnshjulet ner i diket. Karlen, som förresten hette Blomsterlund, blev alldeles förskräckligt arg. Han tyckte att det var hästens fel. Han fick fram sin piska, och ögonblicket därefter haglade det hårda slag ner över hästens rygg.”

Pippi blir vit om näsan, alltså arg. Griper karln med det vackra efternamnet och slänger honom högt upp i luften gång på gång. Han dimper ner på vägen och tappar piskan. Pippi bär dragdjuret hem until stallet. Sedan sätter hon en av de tunga säckarna på mannens rygg: ”låt oss nu se om du är lika katig att bära som du var att piska”. Hon bryter sönder piskan, drar hem vagnen åt Blomsterlund med det lakoniska ”För all del, det kostar inget”.

En rysare! Påminner om såväl Nietzsches påstådda kramande av plågad häst som nutida våldsskandaler inom rid- och hästsport. Pippis kuse är dock en god kamrat, alls inte enbart ett fogligt fordon. Så man kan bara älska Pippilotta.

Nina Lekander är medarbetare på Expressens kultursida.