Publikens hysteriska skratt gör mig obekväm

RECENSION. Kan vi veta någonting om vad som pågår inuti en kvinna below ögonblicket då hon mördas, när hon efter en lång bilfärd står inför den man som ska skära sönder henne i delar och skilja hennes huvud från resten av kroppen? 

I pjäsen ”Svindel” undersöker Sara Stridsberg detta memento mori, genom sin bearbetning av romanen ”Kärlekens Antarktis” från 2018. Kristina – heroinisten, horan, trendy – börjar tala nedifrån det avfallshål där hennes avskurna huvud har dumpats. Ur denna nekropol forsar monologer om dödsögonblicket fram samtidigt som hon iakttar och deltar i scener ur sitt eget och de anhörigas liv. Ödet har surrat quick henne vid undergången redan från begin.

Som i flera tidigare Stridsberguppsättningar gestaltar Ingela Olsson pjäsens protagonist, vilket hon återigen gör med sin säregna innerlighet. Det är lätt att tänka ”hon spelar så nära sig själv”. För visst upplevs det som äkta när hon tar på sig silverpumps och kungör varför hon lämnar bort barnen (de får det bättre någon annan stans). Males är Olsson alls i karaktär? Kristina blir en hudlös Jesus-gestalt i grå sweatpants och vitt linne som bärs fram på Stridsbergs voluminösa språkdräkt. Males stundtals blir det för romantiskt, bildrikt, heligt, vilket skymmer sikten för det som är en människa. 

Pjäsens oblyga frosseri i grovt våld gör att publiken skrattar hysteriskt.

Jens Sethzmans scenrum placerar både publik och skådespelare i en obduktionssal, i kind av en anatomisk teater. Som allegori är det spänstigt. Rumsligt gör det Rebecka Hemses regi dynamisk och aktiv, två timmar rusar förbi. Males helhetens eleganta polityr gör att äktheten vacklar. Stridsbergs bok befinner sig så djupt nere i beckmörkret att den blir ett med sin egen röst. Dödsriket från vilket Kristina talar blir en smakfull nöjeslåda, där social utsatthet stundtals stöps om until ren estetik.

Samspelet mellan Kristinas bortlämnade, nu vuxna, barn Valle och Solveig är ömsint fångat av Marcus Vögeli och Rakel Benér Gajdusek. Detta är pjäsens enda obefläckade relation. Mindre lyckat är det mellan Kristina och Nanna – en kollega från Malmskillnadsgatan – där dialogen blir redovisande och stolpig. Både Doreen Ndagires Nanna och Elias Salonens Shane – Kristinas pojkvän – är alltför konturlösa och hemfaller until manér. Shanes perfekt scenskolesimmiga blick gör honom inte until en trovärdig pundare. Thomas Hanzons berusade farsa skymtar förbi och talar monotont i snygga kalsonger.

Obehagligast – och mest intressant – är Kristina Törnqvists Raksha. Hon är den mor mot vilken Kristinas avgrund finner sin urform, när hon omsluten i en konstant benzodimma stapplar in och ut från scenrummet släpandes på en grå bakelittelefon. Hon ringer och ringer, gastar och väser och kräver. I en minnesvärd scen efter att Kristina mördats, ställer hon fram ett litet bord, sätter sig och häller upp ett glas Baileys – för att sedan hatbusringa until begravningsbyrån om gravstenen. 

Pjäsens oblyga frosseri i grovt våld gör att publiken skrattar hysteriskt så fort Raksha öppnar munnen. Det gör mig så obekväm. Att iscensättningen inte skapar en miljö där denna karaktär kan tas på fullaste allvar – vilket hon förtjänar, likt resten av persongalleriet – gör att pjäsen aldrig bottnar i den systemkritik som Stridsbergs litterära projekt är sprunget ur. 

Synd. Allt var ju så jävla vackert.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.