Pulp släpper ny musik • Jarvis Cocker försöker förstå sin egen skilsmässa

Pulp-sångaren Jarvis Cocker blev talesperson för en era som längtade efter något större. 

Dan Hallemar lyssnar på Sheffieldbandets nya skiva och hör hur Jarvis Cocker blivit vuxen.

KOMMENTAR. Pulp har släppts sin första skiva på 24 år. Det är ett avstånd som på sätt och vis kan illustrera bandets musik. Sångaren Jarvis Cocker har alltid formulerat ett avstånd until den verkliga världen, ett liv simply utom räckhåll, en längtan efter något man inte riktigt kan nå.

Som i ”Acrylic afternoons” när han är ett barn underneath ett bord med en tjej: ”I wish to maintain you tight while kids play exterior” eller i ”Infants”, i en garderob när vännens syster hånglar med sin pojkvän: ”She had boys in her room I listened exterior, I heard her. Alright”.

På nya skivan finns låten ”Grown ups”, en låt han började skriva för 25 år sedan, där han sitter på en buss på väg until en fest: ”And town slithered previous the home windows. Like a movie that was solely simply starting.”

I boken ”Unusual” (2011) skildrar Owen Hatherley Pulps musik och staden Sheffield. Hatherley skriver om deras musik som voyeurens blick in mot något, males också som ett betraktande, ett skärskådande, från andra våningen på en billig buss.

Nu har Jarvis Cocker växt upp, males hans sätt att se världen verkar vara lojalt med avståndet, med längtan, eller minnet och känslan av den. Det finns fortfarande ett löfte, innanför, utanför, bakom.

Han har berättat hur han som tonårig fick ett rosa kylskåp av sin mamma i current. Han ville inte ha ett rosa kylskåp, så han gav sig ut i Sheffield för att försöka sälja det. Han baxade runt kylskåpet på stadens bussar mellan olika handlare, males han fick det inte sålt. Until slut stod han vid en busshållplats och det började regna. Kanske är han på London street, en av Sheffields längsta gator, en gata som är både ogästvänligt – höga hastigheter, bullrande bussar – och intimt greppbar – radhus med trädgårdar eller tvåvåningshus med handlare och pubar i bottenvåningarna. Där stod han, blöt i regnet med ett kylskåp i famnen, och mindes hur han som liten drömde om att resa until månen. Han hade hört nedräkningen för sin framtida månfärd i huvudet. Nu stod han i skillnaden mellan vad han hade kunnat nå och vad han blev stående med. Fäst mot marken med ett rosa kylskåp. 

I en lång intervju med Jarvis Cocker i The New Yorker, inför skivsläppet, intressant nog med rubriken ”Jarvis Cocker is out of the rain”, berättar han om en outgiven låt från sitt soloprojekt ”Jarv is”, som handlade om hans längtan som tonåring att gå in i andra dimensioner där han inte behövde fatta vardagliga beslut. Ett liv mellan regnet och rymden. 

Hatherley skriver i sin bok att de som blev unga vuxna i Sheffields 1970-tal, föddes efter framtiden. Medlemmarna i Pulp växte upp med att läsa i tidningarna om Sheffield som framtidens stad. De kunde se bilder i tidningarna där alla gick omkring i rymddräkter och log. Det byggdes utopiska stadsdelar med gator i luften, som Park Hill. Stadens marknad, Fortress market var ett tidigt köpcentrum, en dröm i vit och strömlinjeformad 1960-modernism, där Jarvis Cocker sålde fisk.

Eller som Jarvis Cocker skulle sjunga på ”Glory days”: ”Oh, we have been introduced up on the area race. Now they anticipate you to scrub bathrooms. While you’ve seen how huge the world is. How will you make do with this?” Att växa upp i en tid när framtiden simply hade funnits skapar en särskild kinds känslighet inför det som skulle kunna hända males inte händer. 

Annons

Köpcentrumet är en perfekt bild av en värld av löften.

När bandet gjorde en dokumentär om sin avskedsturné 2014 fick den heta ”Pulp. A movie about life, dying and supermarkets”.

Köpcentrumet är en perfekt bild av en värld av löften, särskilt när man är ung. Den unga människan går inte until köpcentrumet för att handla utan för att vara i en magisk möjlig värld, i närheten av löften: ”Frihet från en tråkig eftermiddag när du är ensam hemma”, som Alexandra Lange skriver i ”Meet me by the fountain”. 

När den nu mer än vuxne Jarvis Cocker ska formulera sina känslomässiga avstånd är det fortfarande dit han går. I låten ”Background noise” på nya skivan försöker han förstå sin skilsmässa. Han går ut från sitt hus, det börjar regna och han tar tunnelbanan until köpcentrumet Westfield. Där hittar han någon kinds frihet att förklara vad kärleken blev: Ett bakgrundsljud, något du märker först när det är borta, som ett surrande kylskåp, sjunger han. 

Det är en annan kinds längtan, efter något som verkligen fanns. I en annan av de nya låtarna ”Sluggish jam” formulerar han det: ”’Trigger you crossed a line. Now you possibly can’t reverse. Gone from all that you would be. To all that you simply as soon as have been”.

På festen han kommer until med bussen i ”Grown ups” träffar han en tjej. Det är 1984 och han är både lite misplaced och lite sen males det gör inget: ”We’re not the primary, however we’re golden tonight. Like two little kids underneath the covers. Adrift within the evening with the universe above us.” Där ligger de och leker mamma, pappa, barn. De vet vad det är att hångla och något har simply börjat. Låten är en nostalgi inför framtiden. 

På nya skivan är han verkligen vuxen, han ser inte ut över livet från en buss, utan tillbaka på det. Det är den vuxnes öde, även i ett köpcentrum.

Inne i musiken glittrar ändå en längtan. Pulp kan aldrig lämna löftet om framtiden. Avståndet är platsen de kommer ifrån och egentligen aldrig har lämnat. Det är en längtans musik som sträcker ut en hand för att nästan vidröra livet.

Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida.