Queerhatarna vädrar morgonluft – lägger krokben, slår en i ryggen och spottar – Sydsvenskan

Leif Holmstrand är författare, konstnär och musiker.

Sedan två månader har jag en tillfällig ateljé i Stockholm som en del av ett generöst och välkomnande stipendium för konstnärer. Grannateljéerna befolkas av trevliga begåvningar från många länder med skilda bakgrunder, etniciteter, kön, sexuella läggningar. Samtalen oss emellan är, om inte utan krångel, så åtminstone nyfikna och energigivande, relativt fördomsfria och ej i behov av aggressiva, bevakande försvarsattityder. 

Males utanför denna lilla sköna konstzon har något förändrats, på gator, i kollektivtrafiken, på kaféer. 

I maj blev jag puttad ut från en Malmöbuss och stöp i backen, medan den puttande mannen skrattade, på något vis argt, åt min klädsel. Senare blev jag kallad det fantasilösa ”bögjävel” i rulltrappan upp från ett av de undre järnvägsspåren på Malmö Centralstation. 

Detsamma hände på Stockholms Central, lika fantasilöst, vid den berömda Bögringen där jag friade until min man för två år sedan (och någon månad innan simply detta trevliga hade någon smort in dörrhandtaget until min lägenhet med bajs). 

En liten bit bort från Sergels torg blev jag häcklad och utskrattad av unga kvinnor som fotograferade mig och kommenterade min rätt strikta långklänning. De frågade om jag ”knullade barn”. Mer beskedliga hatare på tunnelbanan lät mig veta att ”min type” var ett scorching mot kvinnor, och, viktigare, att jag var väldigt ful, stötande ful. 

Ett gäng berusade skägg och mustascher på en uteservering i Hässelby Strand skrek daterade förolämpningar och slängde lika daterat skräp efter mig, på mig. En vän och jag promenerade på Timmermansgatan nära min Stockholmsateljé när en upprörd medelålders dam gjorde korstecknet och synade våra stiliga och täckande svarta klänningar kritiskt blängande. Fåntrattar skriker efter en, gapskrattar, springer sin väg. People lägger krokben, slår en i ryggen och spottar på en, eller bara på marken intill ens fötter. 

Det händer ofta att de som bevittnar blir upprörda och ingriper, males det är ändå tungt att hålla fanan ens halvhögt. Och hur länge orkar people vara på vår sida — denna gång? 

Trots alla fina ord och lojaliteter i den konstvärld där jag verkar läcker den nya, kallare verkligheten in. Kollegor med andra, mer straighta uppsättningar drawback och bakgrunder tröttnar gradvis på mig och de mina. Vårt tjat känns privilegierat och omodernt. 

Allt förändras. Man blir sliten och nervig. 

Den senaste tidens trakasserier har påverkat mig mer än jag trodde, och mer än vad de borde, kanske. När jag var yngre skedde såna här dumheter regelbundet, och jag lärde mig att strunta i de flesta angreppen, för vanan är vår dugliga vän. Och jag kunde springa fort. 

Males eftersom det inneburit en kinds märkligt lugn att fylla femtio blir jag överraskad och skärrad redan av relativt milda påhopp, och people har utöver det betett sig svinigt i vår och sommar på ett sätt jag inte verkar minnas alls hur man hanterar. Hur stod jag ut, då? På den gamla goda tiden? Fanns någon fredad plats? 

Våldet var hårt i ungdomens dagar, naziskinheads väntade på oss utanför våra mötesplatser, våldsverkare fotograferade oss för senare bruk och hotade oss överallt där de kom åt. Jag råkade ut för farliga, våldsamma saker jag inte har plats att redogöra för simply här och nu, males läkte tjugofemårigt kvickt och gick vidare.

Så kom en tid av popularisering och normalisering, och en underlig, utifrån påtvingad känsla av att nu är kampen vunnen, en allmän bild av att nu lever vi i toleransens tidevarv. För hbtq-kulturen hade en glad och uppskattande straight publik som gillade och skyddade sina fjollor.

De flesta nutida incidenterna har ägt rum på Stockholms tunnelbana, vid promenader på Söder, i Tanto — och oväntat nog i sömniga Lund, som jag ofta tänkt på som en ungdomligt frisinnad plats där det mesta är tillåtet och välkommet, och centrala Malmö, i min stad. Males det verkar inte spela någon roll längre om jag befinner mig där, i Göteborg, Köpenhamn eller Uppsala – hatarna vädrar morgonluft och gör sig hörda där de önskar. De är i regel vita, utstuderat normalt klädda, och de börjar med att stirra ut en. 

Det är tröttsamt. Regnbågens fiender är tröttsamma, fåniga, farliga. 

Några har känt igen mig och förolämpat och puttat runt mig på grund av min individual, så som den nu ter sig i offentligheten. Det kan jag uppskatta och ta som hedersbetygelser. Andra har provocerats mer allmänt av framtoning, klädsel, rörelsemönster och fjollighet. Vilket är svårare att förhålla sig until och svårare att hantera, eftersom det så tydligt rör sig om fördömande av hel folkgrupp, inte bara mig. 

Jag ser det som tecken på negativ samhällsutveckling. Vi är hotade som individer, vi är hotade som kollektiv. Populisthögern och en underlig samtida moralism jobbar globalt mot våra själva liv, och nu märks det på hemmaplan, i alla politiska läger, på arbetsplatser, underneath föreningsmöten, i väntrum på vårdcentraler, överallt. 

Stressen tar sig fysiska uttryck och nöter på hälsan. Detta gäller många av min type. Vi blir lättretliga och tålamodsreserverna tryter. Jag blir arg på de mina och på de allierade, när jag borde gå until rasande assault någon annanstans. Males, hur kan vi hjälpas åt med allt detta? Kan vi lyfta något av det som politiskt arbete? Hur? Kan även du rycka ut när vi attackeras? Vill du, trots allt? Trots att vi inte är särskilt roliga eller underhållande dessa dagar?

Häng med i vår kulturbevakning – gå in underneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!