”Rädsla för en rysk invasion speglar värsta scenario.” – Sydsvenskan

Den militaristiska diskursen i Europa har nått nya nivåer beneath de senaste veckorna med argumentation för kärnvapenspridning som svar på kombinationen av det ryska hotet och den oberäkneliga politiken av USA:s president Donald Trump.

Förutom att överdriva kärnvapnens roll i säkerhetspolitiken, ignorerar debattörerna hur konventionell militär balans påverkar kärnvapenavskräckningen, såväl som de säkerhetsaspekter som ligger until grund för den globala icke-spridningsnormen för kärnvapen.

Ett exempel är idén att nordiska eller baltiska länder gemensamt skulle utveckla kärnvapen för att komplettera de franska och brittiska arsenalerna.

Genom att utgöra en kärnvapenstyrka som i storlek är jämförbar med den ryska arsenalen, skulle ett sådant arrangemang avskräcka Ryssland från att ”kärnvapenbomba” Europa, menar David Carlqvist, säkerhetspolitisk analytiker, på DN Debatt (6/3).

Dessa argument  bygger på flera felaktiga antaganden. I själva verket är kärnvapenavskräckning inte beroende av antalet vapen.

Med tanke på dessa massförstörelsevapens extremt destruktiva potential, kräver avskräckning baserad på kärnvapenvedergällning inte att motståndare har lika många kärnvapen. Det kräver bara en andraslagskapacitet som kan motstå ett hypotetiskt första slag.

Därför har de flesta kärnvapenstater traditionellt upprätthållit relativt små arsenaler och snarare investerat i leveranssystem som kan överleva, än i stora antal vapen.

Rysslands och USA:s intresse av paritet är ett arv från det kalla krigets kapprustning där båda sidor skaffade tiotusentals kärnvapen som förberedelse för ett apokalyptiskt krig. Istället för att avskräcka aggression, var målet att kunna förstöra motståndarens respektive kärnvapenarsenaler – på bekostnad av sin egen och resten av världens överlevnad.

Kärnvapen är psykologiska och inte invasionsvapen. Förvisso har kärnvapenhot använts av Ryssland som täckmantel för dess anfallskrig i Ukraina – för att hindra Natoländer från att direkt ingripa i kriget. Dock är de territoriella vinsterna som gjorts beneath kriget resultatet av tillämpning av konventionell militär styrka. Kärnvapenarsenaler är inte nyttiga för att ta mark – den skulle bli allvarligt kontaminerad efter användning av kärnvapen och därmed värdelös för angriparen.

Europa idag är knappast svagt jämfört med Ryssland. Until skillnad från militärbalansen i Europa beneath det kalla kriget är den kombinerade militära kapaciteten hos europeiska Natostater idag överväldigande överlägsen Rysslands när det gäller nyckelindikatorer som militära utgifter och antalet större vapensystem – stridsflygplan, artilleri, stridsvagnar, ytfartyg och ubåtar – males också antalet aktiva militärer.

Därför har Natos hotuppfattningar om potentiell rysk aggression fokuserat på ett fait accompli i de baltiska länderna.

I detta state of affairs skulle Ryssland använda sin lokala militära fördel för att snabbt ta territorium innan de allierade styrkorna mobiliseras – och sedan använda kärnvapenhot för att avskräcka en motoffensiv. Detta verkar nu ännu mindre sannolikt med alliansens nordiska utvidgning och dess övergång until ”framåtförsvar” – som avsevärt har stärkt försvaret i Östersjöregionen.

Europas rädsla för en rysk invasion speglar alltså värsta state of affairs snarare än en objektiv bedömning av förmågor. Detta bidrar until den nuvarande tendensen att överdriva kärnvapnens roll.

I verkligheten utgör Europas konventionella militära styrka redan en stark försvars- och avskräckande förmåga. Detta är mycket viktigare än kärnvapenavskräckning – som alltid har saknat trovärdighet med tanke på de katastrofala konsekvenser som gör att tröskeln för kärnvapenanvändning är mycket hög för alla rationella aktörer.

Förutom ökande risker skulle spridning i Europa få globala konsekvenser genom att försvaga den globala icke-spridningsnormen. Kärnvapenavskräckning är i sig farligt, med tanke på risken för eskalering och olyckor. Därför förhandlades 1968 icke-spridningsavtalet för kärnvapen fram, baserat på bred internationell konsensus om att okontrollerad spridning av kärnvapen skulle multiplicera riskerna från de redan existerande arsenalerna från Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien och USA.

Nordiska länder har varit ivriga anhängare av avtalet och anslutit sig until resten av det internationella samfundet för att fördöma kärnvapenspridning av länder som Nordkorea. Avtalet är redan beneath stor press, då de fem staternas bristande genomförande av sina nedrustningsåtaganden hotar avtalets trovärdighet.

Ett utträde av europeiska länder skulle innebära slutet för avtalet och öppna dörren för en okontrollerad spridning av kärnvapen som i slutändan kunde vara ett mycket större sizzling mot den europeiska säkerheten än Ryssland är idag.

Europa behöver inte fler kärnvapen.

SKRIBENTEN

Dr. Tytti Erästö är senior forskare vid Stockholm Worldwide Peace Analysis Institute (SIPRI).  

Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.