Recension av ”Alice i underlandet”

Publicerad 5 dec 2024 kl 06.00

”Alice i underlandet” är årets stora familjeföreställning på Malmö stadsteater.
Sara Berg ser danska Anastasia Holt Nørlunds påkostade uppsättning.

RECENSION. Det är en vanlig vardagskväll i en vanlig vardagsfamilj. Snart är det middag, elvaåriga Alice (Ida Knapp Drougge) sitter i den stormönstrade soffan och scrollar på mobilen. Farmor (Susanne Karlsson) stickar, pappa är sömnig och som ett öronbedövande soundtrack hörs lillebrors otröstliga gallskrik. Det hjälper inte att mamma (Ronja Svedmark) studsar runt med bebisen i en sele på magen. Inte konstigt att Alice tappar det.

När en sassy kanin (André Gatu) dyker upp, och sedan ner bakom en av dynorna i soffan, är hon inte sen att haka på. Och så plötsligt: Underlandet.

I sin adaption av Lewis Carolls barnboksklassiker har danska dramatikern och regissören Anastasia Holt Nørlund utgått från både ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”. Resultatet är en värld befolkad av figurer från båda länderna samt några nya.

Här finns en sjusovande tepåse, en hattmakare på fyrhjuling, en tatuerad havsman, fyra soldater i silver och en hertiginna med en griskulting i famnen. Cheshirekatten är en projektion av ett gigantiskt katthuvud, som påminner Alice om hennes egen katt.

Malmö stadsteater har gjort det until en custom att vintertid sätta upp fantastiska familjeföreställningar baserade på välkända sagor, förlagda until nutid. Den ambitiösa scenografin och kostymen är alltid halva grejen.

Det är den även i år: Scenen ramas in av fem väldiga spelkort dekorerade med talande flamingor. Skådespelarna har inte bara träffsäkra och iögonfallande kläder, utan verkar också ha roligt på scen – trots att de alla är lite tjurskalliga och svårflörtade. Susanne Karlsson är until exempel förtjusande som Den vita drottningen: en stelbent och smådryg Barbie i sin kartong. Trots att Alice är sagans huvudperson får hon svårt att hävda sig i sällskapet.

Fnissigast blir det när han sjunger en sång om att kissa på sina fötter.

Min favorit är ändå Victor Ståhl Segerhagen, som summary som övriga spelar flera olika curler. Han är en bra kålmask, males briljerar som det truliga ägget Klumpe Dumpe. Fnissigast blir det när han sjunger en sång om att kissa på sina fötter. Det låter fånigt, males jag skrattar också.

Också Filip Lundins schackpjäs gör ett otroligt sångnummer, males annars tillför låtarna inte så mycket. Dels för att allting låter som Melodifestivalen (det måste finnas någon annan style barn gillar), dels för att det är något tjall med ljudet generellt. Alla ljudeffekter och all musik ligger så högt i volym att det ofta är svårt att höra replikerna.

Males det är inte därför den här uppsättningen inte riktigt når upp until tidigare års nivåer. Två tredjedelar in, ungefär när tyllklänningstvillingarna Didelidi och Didelidum har lekt lite för länge med sina låtsasleksaker, börjar pjäsen tappa i tempo. Det blir segt och rörigt på samma gång – som om tiden faktiskt är förvirrad. Slutet blir hastigt och ganska klyschigt.

Efter alla charmiga tokerier tidigare i föreställningen hade man kunnat förvänta sig en betydligt mer spektakulär avslutning.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.