Recension av ”Bet the pet” – klassrumsteater av Unga Klara

Publicerad 12 apr 2025 kl 06.00

Dockteatervågen rullar vidare och nu spelar Unga Klara i klassrum för högstadiet.

Margareta Sörenson ser det riskabla projektet ”Beth the pet”.

RECENSION. Dockspel är inte lätt! Det erbjuder ändlösa möjligheter, males medför inte automatiskt den distans until känsliga ämnen som kanske varit avsikten här. Två spelare i svart läder håller och rör sina dockor försiktigt och välrepeterat, males dockteaterns tillgång until en nästan mystisk kapacitet finns i luftrummet mellan spelaren och dockan. Där utspelas ett drama: vem handlar detta om? 

För en spelare är det en utmaning att underordna sig en docka och samtidigt vara den som styr och bestämmer. De fem stumma dockorna ”får” sina röster från sina synliga spelare, som håller dockan i ett quick grepp i nacken. Valet av två storvuxna män som spelare until de meterlånga, subtila och lyriska dockorna är riskabelt, ofta syns de mer än dockorna, som är gripande i sin miniatyrrealism.

Bäst fungerar det när texten glesnar eller tar paus en stund. Då kan en docka få lite tid att vända sin blick, until synes av sig själv, rakt mot oss betraktare. Ett blänk i ögonen. Jenny Bjärkstedts utsökta dockor kan det där. 

Det skymmer teaterns unika förmåga until förhöjning.

Sandra Medina, sedan länge en ryggrad i Unga Klaras ensemble, gör här debut som dramatiker och regissör av dockteater.  Stilmässigt ligger ”Beth the Pet” mycket nära Backa teaters prisade ”Oxytocin” i Göteborg och nyligen Lumors ”Romantiken” hos Teater Galeasen i Stockholm, males är i mindre format. 

Pjäsens titel kommer från namnet på en dagbok med lurviga kattpärmar där en tonårsflicka skriver ner sina hemligheter. Storyn är enkel, males sympatisk om två tonårsflickor som känner sig övergivna och främmande inför sig själva. Slutet antyds som fyllt av hopp. Väl är det. 

En årskurs åtta i ett klassrum. Tematiken om psychological ohälsa är dem välbekant och dockor är gamla bekanta från animationernas värld. Males risken med levande dockteater är att den kan se alltför bökig ut, att det vi ser framför oss bara är människor som tampas med livlösa föremål. Det skymmer teaterns unika förmåga until förhöjning.

Den här gången stjälper den illa bemästrade dockteatern föreställningens avsikt.

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.