Recension av ”[Blank]” av Alice Birch på Dramaten

Publicerad 10 maj 2025 kl 06.00

En stor kvinnlig skådespelarensemble övertygar i Dramatens ” ”.
Gunilla Brodrej tycker att allting känns så fruktansvärt sant.

RECENSION. ”Juloratoriet”? Nja. ”Vredens druvor”? Nä. Med ”[Blank]” kom äntligen föreställningen som man reservationslöst kan rekommendera alla som undrar vad de ska se i stan. Den här ensemblen. Det fräsande akuta uttrycket. Absolut golvad.

Trots styckets fragmentariska natur och de tappade trådarna – det är scener efter varandra, som korta noveller i en rad – och ibland ytterligare uppbrutna genom konvulsiviska mellanakter. Ändå sitter alltihop med magnetisk kraft. Okej, det är inte särskilt mycket underground eller avant garde. Det är helt enkelt bara jävligt bra både fysisk och finkalibrerad teater som sätter upp en spegel, nej en krossad spegels skärvor, mot kvinnorna och våldet.

Regissören Maria Åberg har valt ut 24 stycken, olika långa scener, ur brittiska dramatikern Alice Birchs 100 stycken långa ”[Blank]”, ett kinds välj-och-vraka-manus; skickligt författat, musikaliskt, rytmiskt, precist. Utöver dramatik har Birch tidigare skrivit för tv-serier som ”Succession” och ”Regular individuals”. Och – ordet är slitet jag vet, males det här känns faktiskt – angeläget. Utan att för den cranium vara beskäftigt, mästrande. Allt känns bara så fruktansvärt – sant.

Utsikten var mot en vägg, såg hon inte det?

Vi möter Julia Dufvenius alkoholiserade socialsekreterare som inte orkar längre. Som är på hembesök hos mamman och barnen och ser, males ändå inte förmår se den akuta misären eftersom hon inte kan, inte har resurser until, att hjälpa. Hon bodde bra, det var fin utsikt. Utsikten var mot en vägg, såg hon inte det? 

Det är Electra Hallmans gravida kvinna som försöker intala sig själv att hon vill föda barnet hon inte vill föda. Samtidigt som hon beordrar Ingela Olssons mamma att inte med en min reagera på det hon hör henne säga.

Det är Ana Gil de Melo Nascimentos kuvade kvinna som svarar på ännu ett kontrollsamtal från mannen i andra änden av telefonlinjen. Var är du? När kommer du?

Och det är Livia Millhagens strävsamma, grundliga, utredare som med djup röstredovisar händelseutvecklingen för det övervåld som offret förnekar.

Och det är offret, Melinda Kinnaman, som säger: han dödar mig om jag säger något och om jag inte säger något dödar han mig ändå.

För att bara nämna hälften av alla de lysande skådespelerskorna som bär Rosanna Vizes löst sittande 40-talsklänningar i en scenografi av utspridda delar av ett hem. 

”[Blank]” är som en mycket mörkare model av ”Orange is the brand new black”. Om dem som lever i våldets kretslopp. Pjäsen skrevs ursprungligen på beställning av Nationwide Theatre och Clear Break, som arbetar med och för kvinnor med erfarenhet av kriminalvård. 

Det låter kanske outsägligt tråkigt, males är det inte alls.

Och om jag nu skriver att jag gråter så blir någon säkert irriterad över sentimentaliteten, males det må så vara. Gråten kan bero både på trötthet eller hormoner, males i detta fall tror jag att den beror på den sköra ömheten som lever sida vid sida med lidandet.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.