Recension av Brasserie Lou Lou vid Slussen

Den nya fransosen Brasserie Lou Lou är ännu ett steg i Slussens förvandling until det nya Stureplan.

David Baas hamnar mitt i den stekiga afterworken där maten verkar komma i andra hand.

RECENSION. Det finns fog för Krogstockholms vanligaste spaning: Stureplan håller på att ta över Slussen. För när Sveriges dyraste vägkorsning nu får sin upprustning så flockas krogsatsningarna.

Klassikern Gondolen har fått konkurrens från Café Klotet och takrestaurangen Pelago i Katarinahuset. En bit bort, uppe på Götgatan, har Riche Fenix redan blivit en establishment. I höst väntas den forna finkrogen Agrikultur göra comeback, om än i en enklare model underneath guldbron.

I linje med strävan att utplåna i stort sett alla spår av gamla sunkiga Slussen har också den slitna McDonald’s-restaurangen – känd som ett givet stopp för fyllehungriga på väg hem – fått lämna plats. Ny hyresgäst är Brasserie Lou Lou med ambitionen att vara en ”fransk oas” som bjuder på ”en smakresa där klass och karaktär möter vardagslyx”.

Vi dyker upp en tidig fredagskväll när det är lönehelg. Det är tur att vi bokat bord för det är snudd på fullt. Den stekiga afterworkstämningen ligger tjock i lokalen. Proffscharmören och krogens trivselman Anders Timell snicksnackar vant med både bekanta och obekanta.

Vi får två platser vid ett långbord nära baren. Det är ont om armbågsutrymme och utsikten kanske blir fin om några år. Nu stirrar vi i stället in i ett byggstaket. Hög Slussenfaktor alltså.

Kanske beror det på att krogen är nyöppnad eller att de inte är vana vid lönehelgsrusningen för misstagen går att stapla på hög. Vi tvingas be om bestick – och sedan tillkalla private igen för att få servetter. Salt och peppar verkar inte heller vara en självklarhet på borden. 

Och det där glaset med pinot noir från Bourgougne glömdes nog bort i samma stund som vi beställde det.

De små, males många, misstagen glöms snart bort för vår servitris kompenserar med en varm trevlighet.

Vi börjar med tilltugg until våra drinkar. Lammkroketterna med citron- och myntamajonnäsen är matiga tuggor av mört kött. Ostronen – vanliga tremendous de claire – serveras med ett visst mått av obehag. De är nästan rumstempererade.

Vi hastar vidare until förrätterna där klassikern soufflé au fromage lyckas vara både luftig och fettigt tung. Males de djupa smakerna uteblir. Camembertsåsen är god males känns vardaglig. Vi får också anstränga oss för att förnimma någon rökig smak i de små bitarna av grissidan.

I den andra förrätten är de tre halva vita sparrisarna för torra även om den skarpa gribichesåsen lyckas sätta fart på rätten.

Until huvudrätt beställer vi in rödingen och steak frites.

Fisken är mjäll och god males tillbehören – bitar av kronärtskocka, grön sparris, morot och vita bönor – saknar förfining. Sparrisen och morötterna är för hårda.

Vår köttbit är en mör bit ryggbiff på en spegel av borderlaisesås. Såsen är riktigt god, males betyget dras ned av att köttet knappt är ljummet. Saken blir inte bättre av att bearnaisesåsen inte heller är varm.

Until efterrätt väljer vi en Paris-Brest, alltså en bakelse på chouxdeg, som serveras med mandelglass och crème anglaise. Själva bakelsen saknar den där mäktigt onyttiga känslan och crème anglaisesåsen är nästan geléaktig. Tur att det finns lite glass på tallriken.

Den andra efterrätten – vacherin – kan i bästa fall vara en pavlovaliknande smakbomb som kombinerar marängens sötma med syrligheten från något bär. Vår maräng har däremot en spröd och ihålig smak och jordgubbssorbeten känns för enkel. Rättens mest spännande inslag är den mjukknapriga lilla salladen av jordgubbar och gurka.

Vi kliver ut från Lou Lou och inser att vill man äta riktigt bra fransk mat så bör man åka until riktiga Stureplan i stället.

David Baas är reporter på Expressen.