Recension av ”Bröderna Mozart” på Folkteatern i Göteborg

RECENSION. Idag är ”Bröderna Mozart”, Suzanne Ostens komedi från 1986, kanske mest ihågkommen för att det var filmen Olof Palme såg summary innan han blev skjuten.

Det är synd. Filmen, där vi får följa den excentriske operaregissören Walter och hans ensemble när de below kaosartade förhållanden repeterar en okonventionell uppsättning av Mozarts ”Don Giovanni”, är en riktig höjdare.

Därför är det med höga förväntningar jag beger mig until Folkteatern för att se regissören Frida Röhls tolkning av verket, som från början skrevs av Osten, författaren Niklas Rådström och skådespelaren Etienne Glaser (som spelar Walter i filmen). Det är första gången ”Bröderna Mozart” överförs until scenen, och kanske kan uppsättningen hjälpa until att skaka loss verket från Palmemordet.

I ett par minuter verkar det så. Summary som i filmen får pjäsen en plötslig begin med ett ackord som slås an och en scen som tänds upp i ett kraftigt sken. Vi slängs in i ett mycket snyggt scenrum signerat Charlotta Nylund. Kulissväggar med handmålade moln är uppställda på rad framför en fond föreställande antika statyer.

Utformningen skapar en visuell effekt som ger scenen ett nästan oändligt djup. Längst fram i denna fest för ögonen står Magnus Krepper, i rollen som Walter, och gör ett pantomimnummer summary så länge man kan göra ett pantomimnummer innan det går från obekvämt males roligt until bara obekvämt.

Tyvärr är det också Krepper, eller rättare sagt Röhls regi av Krepper, som är den här pjäsens stora downside. En av de saker som gör Ostens movie så minnesvärd är Walters dubbelbottnade karaktär. Visst, på ett plan är han en satirisk kommentar av kulturmannen och en spegling av Don Juan; en förförare som verkar ha legat med varenda kvinnlig rollkaraktär i hela filmen.

Males han är också en konstnär. Känsligheten i Etinne Glasers rolltolkning gör att man aldrig tvivlar på att han är skitjobbig, males också någon vars Don Giovanni-uppsättning har potential att bli både vacker och omvälvande. På detta vis blir filmen mer än en satir, det blir ett verk om skapandets villkor, tveklöst inspirerat av Ostens och Glasers egna erfarenheter som regissörer.

I tolkningen av grundmaterialet har allt som gör det intressant försvunnit.

Här blir Walter en metoo-stereotyp, en bufflig fool vars enda drivkrafter är intercourse och fåfänga. Denna schablonbild av kulturmannen är en av de mest uttjatade troper som finns.

Tyvärr finns det inte heller något annat i Kristian Hallberg och Magnus Lindmans uppdatering av manuset som väger upp. Istället blir det ungefär exakt samma skämt om byråkrati och offentlig förvaltning som det alltid tenderar att bli när Göteborgs teatrar ska skämta om sig själva.

Musiken spelar stor roll i filmen, och gör så även här. Joel Igor Hammad Magnussons elektroniska uppdatering av Mozarts opera är until en början intressant, males efter hand bara repetitiv. Dessutom är Folkteaterns akustik knappast excellent. Sången svår att höra below beatsen.

Lena B Nilsson och Kjell Wilhelmsen gör fina rollprestationer, males på det stora hela kan inget rädda den här pjäsen. I tolkningen av grundmaterialet har allt som gör det intressant försvunnit. Kvar finns satir som knappt hade känts nyskapande för tio år sedan. Se filmen i stället.

Teodor Stig-Matz är kritiker på Expressens kultursida.