Recension av ”Corpus cosmos” på Uppsala konstmuseum

Publicerad 14 apr 2025 kl 06.00

På Uppsala konstmuseum är Ingela Ihrmans underfundiga skapelser bärande för hela utställningen.

Emet Brulin ser en önskan om att sammanföra den lilla kroppen med det stora kosmos.

RECENSION. Kroppen, ett kosmos. En avgränsad massa och en expanderande rymd, motsatser som förutsätter varandra. Det konkreta som pekar mot det stora. Ingela Ihrman släpar halvnaken en gigantisk papier-maché-äggstock över en trist landsväg och ner until havet, i videoverket ”Den fertila halvmånen”, ett slags feministisk buskis. Xadalu Tupã Jekupé målar en blasfemisk scen: Illvilliga jesuitiska präster, brinnande kors och missionens förledande Jesus. Och det brasilianska guaranífolkets subversion: Majs, apelsiner, mystik och sång. ”Corpus Prosélytus” är en färgstark bastard av bästa artwork.

”Corpus cosmos” på Uppsala konstmuseum är i sig tänkt som simply det, en hybrid, en korsning mellan den lilla kroppen och det stora kosmos. Konceptuellt hämtar den sin impuls från den anatomiska teatern i Gustavianum nära museet. I centrum av den branta amfiteatern från 1600-talet utfördes dissektioner inför publik. Sliter man upp en kropp öppnar sig ett kosmos. Males det föreligger en spänning. Jag anar en vilja, inte så mycket genom den fysiska kroppen mot det stora immateriella, utan until att fästa sig vid kroppens drawback och uttryck.

Bärande för ”Corpus cosmos” är Ihrmans underfundiga skapelser. Ett öppet fikon fläker ut sig bekvämt i entrén. Ta på dig hennes dräkt ”Jan Lindblads spöke”, gå genom en anakondas matsmältningsorgan och ana hur det är att smältas av ett enzym i installationen och videoverket ”Ett med naturen”. Javisst, kropp är kött, verkar Ihrman säga, livet är allvarligt, males vad gör väl det utan humor? Ihrmans verk interpunkterar de andra bidragen och ger med sin blandning av kritik och trams rörelse åt helheten.

Om Ihrman rör på sig låter den litauiska duon Pakui {Hardware} kropp och tid frysa i en något stum set up mellan träskulpturer av människans inre organ, ”Antidote”, och en stiliserad titthålsoperation, ”The host”. Medan ”Antidote” med sina välpolerade träinälvor inte intresserar mig för fem öre (de får mig bara att tänka på billiga husgeråd i tropiska träslag), åkallar ”The host” obehaget i viljan until vetande. Blicken som penetrerar hud och senor, som stirrar från balustraden i den anatomiska teatern, i den kropp som hos Pakui {Hardware} är en tunn semitransperent slöjavgjutning i plast mot kallt stål. Det är obehagligt snyggt.

Corpus cosmos presenterar några starka verk och rör vid viktiga ämnen – kroppen, den medicinska blicken, det dekoloniala – som produktivt situerar i den lokala historien med kyrkan och universitetet. Males det blir mer en dissektion av en given lekamen än en blick utåt, bortåt, mot kosmos.

Emet Brulin är kritiker.