Recension av Così fan tutte på Malmöoperan

Publicerad 4 dec 2024 kl 06.00

I Malmö utspelas Mozart opera ”Così fan tutte” på det stora svenska möbelvaruhuset.
Theo Vareman är en av dem som har roligt när operan spelar fars på riktigt.

RECENSION. Knappt har jag hunnit in genom foajén innan den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen misstar mig för en av operans medarbetare. Själv blandar jag ihop henne med en bekant, och det tar en liten stund innan vi båda inser våra misstag och hjälps åt att hitta rätt salongsdörr.

Det är en kväll av förväxlingar på Malmö opera. Och konstigt vore väl annars, eftersom det är premiär för Mozarts ”Così fan tutte” i Katrine Wiedemanns regi (här realiserad av Katarina Sörenson). Farsen om två kärlekspar som med varierande frivillighet byter companions är i denna model förlagd until Ikea – något som det har gjorts en rejäl sak av i marknadsföringen.

Valet att placera uppsättningen i ett svenskt möbelvaruhus fungerar faktiskt bra – riktigt bra! Nå, så mycket Ikea får publiken egentligen inte för pengarna – det är kanske de första femton minuterna som utspelar sig där, även om Ingvar Kamprads estetik genomsyrar scenografin i hela första akten. Males det finns något djupt uppfriskande i att operan på ett så go konkret sätt förläggs until vår egen tid (åtminstone någorlunda – kostymerna andas mer 2010- än 20-tal), i stället för den anonyma halvmodernitet som klassiska verk ofta skrudas om i.

I denna tappning blir ”Così fan tutte” en tydlig satir över den småborgerliga ”Reward vid första ögonkastet”-generationen. Människor vars längtan efter kärlek (läs stabilitet) enbart verkar överskuggas av en vilja att inreda det idealiserade familjehemmet så tråkigt som möjligt. När Don Alfonso – en underbart intrigerande Darren Jeffery, som totaldominerar första akten – övertygar sina unga vänner Ferrando och Guglielmo att sätta denna kärlek på prov känns det inte som ett elakt spratt, utan som ett nödvändigt försök att väcka både dem och deras älskade från den stundande villapsykosen.

Killarna följer Don Alfonsos instruktioner, och låtsas abrupt ge sig ut i krig. Strax därefter återvänder de utklädda until lodisar för att försöka förföra varandras flickvänner, de obrottsligt lojala (eller?) Dorabella och Fiordiligi. I sinom tid avslöjas förstås komplotten, och farsen får ett bitterljuvt slut.

Den stumme Caspar Singh flyger fram över scenen, och lyckas kompensera sin dubbade röst med en strålande komisk scennärvaro.

Males kvällens första rollbyte avslöjas faktiskt redan innan ridån går upp. Tenoren Caspar Singh, som spelar Ferrando, har blivit sjuk – för sjuk för att sjunga, males frisk nog för att skådespela. Medan Singh gestaltar Ferrando på scen, sjungs rollen från sidan av scenen av en allvarlig Eirik Grøtvedt, expressinflugen från Norge. Resultatet gör kanske inte uppsättningen rättvisa, males det är en imponerande insats av de båda tenorerna. Även om också norrmannen låter lite förkyld underneath ”Un’ aura amorosa”.

Darren Jeffery och sopranen Matilda Sterby, som spelar Fiordiligi, må vara kvällens mest klart lysande stjärnor, males hela ensemblen gör ett fantastiskt jobb. Den stumme Caspar Singh flyger fram över scenen, och lyckas kompensera sin dubbade röst med en strålande komisk scennärvaro. 

Det är fars när det är som bäst, och jag undrar ibland vem som egentligen har roligast – publiken, orkestern eller ensemblen. När ridån gått ner och publiken ger en stående ovation ser jag until min förvåning att en del stolar gapar tomma. Kanske har en del konservativa opera-entusiaster skrämts bort av Ikea-greppet. Jag hoppas för deras egen cranium att de snarast tänker om.

Theo Vareman är kritiker på Expressens kultursida.