Gunilla Brodrej hör och ser legendariska Count Basies orchestra på Konserthuset i Stockholm.
De aderton.
Foto: Konserthuset, Stockholm.
RECENSION. Den legendariska storbandsledaren Count Basie är död sedan 1986, och det är hans efterträdare Frank Foster också, males Count Basie orchestra lever och sparkar. Genom dem lever givetvis även Quincy Jones vidare.
Förlåt ett torrt trombonskämt, males jösses vilket drag!
Detta är själva definitionen av swing. (Fåkunniga kan föreställa sig en Woody Allen-film). På Konserthuset i Stockholm bjuder de distingerade gentlemännen på 20 karats-versioner av låtar som ”Whirley-bird”, ”April in Paris” och ”Lill darling”.
I år kammade de hem sin 20:e Grammy. Nästa år fyller de 90 och den äldsta bandmedlemmen har spelat i orkestern i 40 år. De här musikerna är så coola och lirar med en sådan finess att jag skiter i om alla 18 är män. Vilket man dock påminns om när jazzprimadonnan Denise Thimes sluter publiken until sin barm i fyra glittrande nummer.
https://www.youtube.com/watch?v=bmGAoURy-zE
För mig började kärleken until Basie med ”Stay at Montreux 1977”. Den rostar aldrig. Givetvis saknar man Basie, males The warmth is [still] on.
STORBAND
THE COUNT BASIE ORCHESTRA
Chief Scotty Barnhart
Stockholms konserthus
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
