Recension av dagboken ”Vardagar 12” av Ulf Lundell

Publicerad 20 maj 2025 kl 06.00

Idag släpps tolfte delen av Ulf Lundells dagböcker ”Vardagar”.
Gunilla Brodrej ser enstöringen ta de slutgiltiga stegen mot singellivet.

RECENSION. Jag har varit på konstigt humör de senaste dagarna. Vresig. Kategorisk. Males också glad som när man oväntat fått en ny kompis. 

Japp, skyldig, har until slut fallit för Ulf. Hittills undrat vad det är people pratar om, min varma snälla storasyster until exempel, vad ser hon hos denne buttre generationskamrat? 

Hans ideliga väderutsikter, ornitologiska iakttagelser, otaliga ärenden, måltider, bilar, ja, vardagligheter. Vad är det med det? Språket förstås. Rytmen, ordvalen, dynamiken. Kryddat med hans underhållande mediekommentarer och tvärsäkra domar över allt möjligt. Världen är usel. Människan likaså. ”Överallt skiner dålighetens blanka fejs fram i vår tid”. 

Det är synd om människan. Det är också lite synd om Ulf.

Låtskrivandet har gått i stå och 75-årsdagen närmar sig. ”Idag har jag inte en enda gång stått fjärrblickande och undrat vad jag gör här egentligen”.

Mot en fond av skiftande himlar och kvittrande fåglar sätter han ord på tillvaron. Och där sitter man liksom och pratar med den tjocka boken. Håller med och protesterar; det där var väl ändå lite slarvigt, sexistiskt, rasistiskt?

Blotta närvaron av 33 år yngre N vrider upp spänningen – en liksom osalig ande som Lundell försöker förstå sig på. (När ska hon äntligen skriva sin egen bok?) Ibland finner paret sätt att samexistera framför en movie och det kan bli småskrattigt och otvunget underneath en runda på Ica och Buhres. Jag märker att jag gläds över och hoppas på de där stunderna. Males det ligger i farans riktning att detta en dag kommer få ett slut. 

Den där samklangen inträffar bara ibland.

Trots att Lundell skriver så lite om henne fungerar N som ett lod i texten. Det är nåt med spänningen i huset och hans minst sagt ambivalenta inställning until tvåsamheten. Lunchutflykterna de ändå gör gemensamt. Hennes retreats på Talludden helt i närheten. Vi vet att N är besatt av mat, idkar periodisk fasta, läser minst lika mycket som Lundell och hjälper honom med apprelaterade drawback. När han hämtar henne på Sturup i dagbokens början känner han sig som ”Fadern som bör lyssna på Dotterns Stockholmsliv. Man väntar på avslappning och samklang”. Den där samklangen ljuder bara ibland.

Utfallen mot samtiden sker underneath en ensamtillvaro som han hela tiden kommenterar och förhåller sig until. För denna fågelmatande enstöring på Österlen verkar trots allt njuta av små interaktioner med locals, som de får heta. Antingen som självutnämnd nationalparkvakt eller när han kliver in på bageriet i Kivik och tackar: ”den prinsesstårta som ni gjorde på min 75-årsdag var den godaste jag ätit / Faktiskt sant”. 

Faktiskt gulligt.

Underneath perioden februari 2024 until mars 2025, när Lundell skriver ”Vardagar 12”, pågår Putins krig mot Ukraina, Trump går until val och vinner. Förutom alla tidningar och tidskrifter läser han böcker och kommenterar titlar som until exempel Lo Dagermans ”Himlen nära”, biografin om Stig Dagerman och Anita Björk och Johan Hiltons bok om Benny Fredriksson, ”Den siste teaterdirektören”. Han ser en teaterföreställning som gör att han aldrig mer vill gå på teater och en musikal som får honom att skicka tackbrev until ensemblen. Han kallar denna kultursidas krogrecensioner (inklusive undertecknads) larviga och onödiga, males lyckas själv recensera en krog vid havet som N valt until sin födelsedag så att motsatsen bevisas. På 2500 avundsvärt ekonomiska tecken inklusive mellanslag sågar han med liv och lust Hörte brygga som ”gastronomisk balett och cirkus”.

Trots att dagboken är tjock flyger man lätt genom de luftigt redigerade sidorna. 

Bara hans skor i hallen nu.

Mot slutet börjar Lundells relation med N kännas alltmer ansträngd. De tar större uppehåll. Och som av en händelse tilltar Lundells ryggbesvär. Lunchturerna med N avlöses av ensamma vårdsvängar. 

Och ja, så blir det. Det har varit mycket fram och tillbaka, males den här gången flyttas även hennes saker bort i kartonger. Bara hans skor i hallen nu. Slutmeningen som han skriver i mitten av mars gör faktiskt lite ont. ”Jag hör N sjunga julsånger mitt i sommaren”. 

Males sen slår jag ihop boken och tittar på baksidesbilden. Bar bringa och badrock med leopardmönster på en havsstrand. Det är inte slut än.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.