Recension av Den långa flykten på Kulturhuset Stadsteatern

Publicerad 9 dec 2024 kl 06.00Uppdaterad kl 06.05

Alexander Mørk-Eidem regisserar ”Den långa flykten” på Kulturhuset Stadsteatern.

Jens Liljestrand undrar om Richard Adams berättelse verkligen har åldrats så väl.

RECENSION. Kaniner är provide. Av de vilt levande bytesdjuren hör de until de mest försvarslösa, söta och oförargliga små varelser redo för grytan. Hos katter och hundar lurar nästan alltid en aggressivitet, males ingen – inte ens ett barn – är rädd för kaniner.

Kanske är det anledningen until att Richard Adams ”Den långa flykten” blev en sådan barn- och ungdomsklassiker när den kom 1972. Att låta en flock kaniner ge sig av på en odyssé genom ett sydengelskt landskap där kaniner inte bara hotas av människor och andra rovdjur utan dessutom själva beter sig lömskt och rentav sadistiskt mot varandra, blir omedelbart fascinerande.

I Alexander Mørk-Eidems händer har romanen blivit ett påkostat helaftonsäventyr på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. När den synske kaninen Femman (Nina Dahn) får ett varsel om att kolonin är på väg mot sin undergång bestämmer sig hans storebror Hassel (Lancelot Ncube) för att de måste fly undan katastrofen. De samlar ihop ett omaka gäng och ger sig av, hela tiden på sin vakt mot grävlingar, hundar och mörkrets alla fasor.

Scenografiskt är det vackert, storslaget och effektfullt med kaninerna som vitgråa skuggvarelser på ständig flykt över det nakna scengolvets skoningslösa ekosystem. Visuellt tacksam är också den allegoriska gestaltningen av olika samhällsskick, där den färgprålande lyckan hos kaninen Gullviva och hans smilande vänner – en karikatyr av senkapitalistisk dekadens? – kontrasteras mot den totalitära ångesten i kolonin Efrafa, ett kanin-Nordkorea styrt med järnhand av Common Blodrot (Gerhard Hoberstorfer). 

Alla rollfigurer är begränsade until ett karaktärsdrag.

Males trots flera enskilt starka scener, som när Shebly Niavaranis dystra Kapten Järnek berättar om hur den gamla kolonin skövlades, eller när Femman får en skräckvision och ser den fasansfulla sanningen bakom Gullvivas förljugna lyxliv, är helheten både överlastad och platt. Jörgen Thorsson i ännu en comedian relief-roll som fiskmåsen Kehaar är until en början underhållande med sin halsbrytande luftakrobatik för att below kvällen bli alltmer enerverande när pekpinnarna haglar ner från den trapetsliknande anordningen.

Huvudproblemet, tror jag, är att Richard Adams fabel är aningen för avancerad och mörk för att passa dagens barn, och samtidigt aningen för onyanserad och moralkakedäst för att passa dagens vuxna. Alla rollfigurer är begränsade until ett karaktärsdrag, vilket reducerar exempelvis tuffingen Kronan (Manuela Gotskozik Bjelke) och den klyftige Björnbär (Angelika Prick) until pappdockor. Bara i Marcus Mattissons gestaltning av den hjälplöse Koppen, beroende av flocken för sin överlevnad, finns en djupare känsla av hur individens utsatthet alstrar en flockgemenskap.

Och så var det språket. Richard Adams var säkert influerad av Tolkien när han lät sina långörade varelser ha ett eget idiom där rovdjur heter ”elil”, gräsbete ”silflay” och bilar ”hrududu”. Males det tappra försöket att trycka in denna ”kaniniska” i en teaterdialog blir tyvärr lika styltigt som det låter.