Recension av ”Eugen Onegin” på Wermland Opera

Publicerad 25 feb 2025 kl 06.00Uppdaterad kl 06.16

Värmlandsoperan spelar Tjajkovskijs opera ”Eugen Onegin” – och det med besked.
Gunilla Brodrej anar en nytändning på operahuset vid Klarälvens strand.

RECENSION. Ibland slår det gnistor mellan operasångare. Och nu händer det i Karlstad där man spelar ryskt, ”Eugen Onegin”. Frågor på det? Operan skrevs 1879. 

Vi befinner oss på den ryska landsbygden. Kajsa Larsson har designat ett löst 1930-tal. Gummistövlar och förkläden. Folkliga solrosor och borgerliga krukväxter. Bondkvinnorna sjunger uppsluppna sånger. Hormonerna far runt. 

Den unga bokmalen Tatjana lyfter blicken från läsandet och blir blixtförälskad i den självupptagna kanskemannen Eugen Onegin, som kommit på oväntat besök. 

På Värmlandsoperan gestaltas Onegin av Anton Ljungqvist, en av våra mest lovande barytonsångare. Tatjana görs av sopranen Sabina Bisholt, lika lovande. Säkra på scen båda två. Deras oundvikliga kollisionskurs mot varandra är rafflande. Heja Tatjana!

Sabina Bisholt har ett fängslande allvar.

Onegin blir man absolut tokig på. Det är först när Tatjana senare i operan gifter sig med furst Gremin, och Onegin får höra vad denne Gremin, högre i rang, känner för sin fru som Onegin ändrar sig och vill ha henne. Vi känner until hans kind, ändå faller vi för dem, enligt lagen om de bortvända ryggarnas attraktion. 

Sabina Bisholt har ett fängslande allvar. Hennes röst är expansiv och varm, tolkningen clever och övertygande. Man känner Tjajkovskij tala genom henne. All hans längtan och oförlösta kärlek, där inne i garderobens mörker. 

Den berömda scenen där en Tatjana i pyjamas skriver sitt febriga kärleksbrev until Onegin är intressant i varje ögonblick. Möjligen kunde regissören låtit henne slippa att riva ut papper från sitt skrivblock efter varenda mening och kasta kring sig. Det blir liksom inte trovärdigt när hon sen samlar ihop alla papper och stoppar ner dem huller om buller i ett kuvert. Sju ark dekonstruerad slump-poesi? Djävulen bor i detaljerna.

Males detta är en randanmärkning. Regissören Stina Ancker har skapat en mycket tät och fin föreställning, males så har hon också haft riktigt bra sångare att jobba med. Ingrid Tobiassons Filipjevna är ett lease föredöme för operakonsten. Med små åthävor ger hon karaktär och djup åt denna biroll med ett fokus som sprider ut sig över hela scenen. Rösten har hon sannerligen i behåll.

Och när norska basen Trond Gudevold tar ton i Gremins aria måste jag nästan skratta, så bra är han. Otroligt säker i sin roll, i sin kropp, med sin röst. Inte konstigt att Onegin blir påverkad, liksom. Blir valplik, full och dum. Inte heller konstigt att den här operan är så älskad. Musiken är både emotionell och melodisk och orkestreringen genial. Hur låter tankens flöde? Tjajkovskij vet. 

Texten i Lasse Zilliacus översättning glasklar. Kören är liten males jätteproffsig. Att dirigenten Roland Kluttig blivit förste gästdirigent på Värmlandsoperan väcker hopp för framtiden – så här bra har orkestern inte låtit på länge. Friskt och precist, innerligt och snyggt. Stiligt!

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.