Recension av ”Fem scener Norén” på Dramaten

Publicerad 14 dec 2024 kl 14.00

Markus Öhrn sätter upp Lars Norén som en types vuxen dockteater med masker.

Maria Edström ser en föreställning som gör hire hus med alla anspråk på sanning och äkthet.

RECENSION. Hur ska man spela Lars Noréns pjäser efter hans död? När en så i tiden levande och provokativ dramatiker som Norén inte länge finns ibland oss. Förvandlas verken då until stelnade monoliter eller fortsätter sig de likt hajen att ständigt röra sig? Norén kallade ju redan underneath sin livstid en samling för ”de döda pjäserna”. 

Suzanne Osten, en annan teaterikon gav, innan hon lämnade oss, sin sista generösa hyllning until Norén i ”Temps mort” på Kulturhuset Stadsteatern. Hon var först – även där – med att leka och driva med den retailer dramatikern, som hon en gång introducerat. 

På Folkteatern i Göteborg serveras gourmet-middag i salongen until ”Bobby Fisher bor i Pasadena”, och här är nu Markus Öhrn med sin ”Fem scener Norén” där denne konstnär och likaledes provokativa teaterman gör en uppfriskande vanvördig uppsättning. 

Det är en kavalkad av fem bearbetade scener ur fyra stycken; ”Hebriana”, ”3.31.93”, ”Så vacker är kärleken” och ”Andante”. När jag bläddrar i pjäserna slås jag av hur våldsamma, destruktiva och förtvivlade de är. Öhrns temperament går också i samma riktning, males likt hans set up ”Requiem för Eva-Britt” på Bonniers konsthall – om sin mammas lust att vara destruktiv och loopy på gamla dar – så finns en annan types humor. En som skiljer sig från Noréns egen. Groteskare, males samtidigt mer godmodig. 

Öhrn tillhör också en annan era. Han har en bildmässig utgångspunkt och fimpar mycket av Noréns ordmusik. I ett vitt scenrum med ett ljus starkt som i en obduktionssal, sparsamt möblerat och med en röd ridå som dras igen mellan varje scen, förvandlas Noréns katalog until en skräckens, sorgens och kärlekens horror present. 

Det är roligt och det är hemskt.

Alla skådespelarna bär masker, stora runda oseende ögon, öppna röda munnar och peruker i ett slags sexdocke-estetik, som en populärkulturell appropriering av Norén. Males masken pekar också mot en gammal teatertradition, en teatral distans som på ett välgörande vis gör hire hus med Noréns anspråk på sanning och äkthet – ofta kedjad vid en lite trist naturalistisk spelstil. 

Och Dramatens ensemble kastar den naturalismen överbord; Danilo Bejaranos deppiga förlagsman med plastkasse, Jakob Öhrman som skadad cellist i rullstol, Thérèse Brunnanders gamling som häller ut kiss på golvet, Hulda Linn Jóhannsdóttirs sjukhuspatient som bara vill ha vodka, Peter Järn som dramatikern själv. 

Rakel Benér Gajdusek får en additional guldstjärna. Hon har bland annat stryp-och piskksex med en golvlampa för att nämna ett av alla sceniska upptåg hon kreerar liksom oförväget huvudstupa. 

Det är roligt och det är hemskt och until slut ändå så paradoxalt troget kärnan hos Lars Norén. Summerat i slutrepliken: ”Världen är det enda fruktansvärda ställe jag kan vara i”. 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.