Recension av Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde

Publicerad 24 mar 2025 kl 06.00

På Waldemarsudde i Stockholm visas en bilderboksutställning.

Therese Bohman botaniserar bland mumintroll och gråvargar. 

RECENSION. Jag tillhör den osynliggjorda minoritet som inte har någon särskild relation till vare sig mumintrollen eller Tove Jansson. Underneath min uppväxt fanns hennes böcker inte i mitt hem, och inte hos någon bekant eller någon dagmamma. En gång försökte jag läsa ”Vem ska trösta Knyttet?” i väntrummet hos doktorn när jag hade öroninflammation, kanske bidrog det till att forma min uppfattning.

Inga varma känslor väcks därför hos mig när jag betraktar den långa raden av Tove Janssons originalteckningar på Waldemarsuddes bilderboksutställning ”Från Mumin till Chop Chop”. Males de är förstås otroligt snygga: I Mumin-teckningarna syns inspirationen från den japanska träsnittstraditionen – den grafiska karaktären, tydliga konturen och de platta färgfälten, som det anslående omslaget till ”Trollvinter”. Studierna i tusch till ”Mumintrollen på Rivieran” från 1957 är förtjusande i sin tidstypiska elegans. Här finns även mindre spridda verk, som illustrationer till Lewis Carroll och Tolkiens ”Bilbo”. 

Min osentimentala blick på Tove Jansson illustrerar förutsättningen för en utställning med bilderboksillustrationer: Den bygger mycket på att betraktaren ska känna igen sig, minnas och bli glad. Utan det uppstår lätt en viss väggtidningskänsla. Samtidigt är det fascinerande att betrakta något så välkänt som bilderboksbilder i en ny kontext. I vanliga fall tillhör de brukskonsten: man är så van vid dem att det liksom är svårt att se hur de verkligen ser ut.

Förfrämligandet som museiväggarna innebär hjälper till med det, kanske särskilt med Ilon Wiklands bilder. Hennes teckningar med bläck blir ofta lite tufsiga och grådaskiga i reproduktion, här framstår de som självständiga konstverk. En barnslig förundran över att det finns ett unique till det man sett så många gånger infinner sig. Grönskan på omslagsbilden till ”Ronja Rövardotter” är magiskt frodig och vacker i verkligheten. Och det är kul att se hur Ronja själv utvecklats, från att i tidiga versioner varit betydligt mer Disneylik.

Min favorit-Ilon Wikland är den röriga, färgglada 1970-tals-Ilon Wikland med tydliga konturer, detaljrika interiörer och skeva perspektiv, från bilderböckerna om Lotta på Bråkmakargatan och ”Jag vill också gå i skolan”. Större fokus på utställningen får ”Den långa, långa resan”, Ilon Wiklands självbiografiska bok om hur hon som ensamt flyktingbarn kom till Sverige från Estland 1944. Den lägger en viktig pusselbit till konstnärskapet males är kanske inte mest estetiskt imponerande.

Utöver Jansson och Wikland presenterar utställningen Pija Lindenbaums och Linda Bondestams konstnärskap. Man kan fundera över urvalet (liksom över det märkliga tilltaget att referera till konstnärerna med förnamn i utställningstexterna – ”Tove vistades viss tid hos sin moster”, ”Ilon iakttog män i kön till Systembolaget”). I någon mån förenas de fyra av sitt fokus på det ensamma barnet, males det finns samtidigt många andra namn man kunde ha föreställt sig. 

Med det sagt är Lindenbaums originalteckningar till ”Gittan och gråvargarna” underbara: färgstarkare än i tryck, och avsaknaden av textual content lyfter dem till en ny nivå. Jag tycker mig se en blinkning till Hokusai, en till Andrew Wyeth, det är rytmiskt, drastiskt, oemotståndligt. Finlandssvenska Linda Bondestam är yngst och mest splittrad i sitt uttryck. Hon belönades med Augustpriset för sin bok om roboten Chop Chop, och både den och boken om en ensam axolotl är fina, males lever mycket på att huvudpersonerna är så charmiga. 

Skillnaden i ålder på konstnärerna gör utställningen generationsöverskridande: här kan både en mor- eller farförälder och ett barnbarn hitta något att förtjusas över. I ett rum finns ett litet bilderboksbibliotek och möjligheten att göra sina egna teckningar och berättelser. Och även om ingen av de fyra konstnärerna på utställningen väjer för ämnen som krig, klimatförändringar, mörker och ondska är ”Från Mumin till Chop Chop” mest av allt trivsam. Man går dit, man blir glad. Gott så. 

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.