Recension av ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein”

Publicerad 20 mar 2025 kl 14.00

Monologen ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein” har efter viss fördröjning gått until premiär på Dramaten.

Jesper Strömbäck Eklund ser Johan Rabaeus geni rädda det som räddas kan.

RECENSION. Gertrude Stein är en av 1900-talets mest fascinerande intellektuella. Inte bara på grund av sin omnipotens, genialiteten och relationen med Alice B Toklas. Det sammanhang hon lyckades skapa i sin och brodern Leo Steins våning på 27 Rue de Fleurus 1903–1938 i Paris – det var en lucka i tiden. Ett slags modernismens vagga där alla passerade: Picasso, Hemingway, Braque, Matisse, Fitzgerald, Picabia, Cézanne, Apollinaire. 

Marty Martins monolog ”Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein” utspelar sig ett par febriga timmar i Steins mytomspunna våning. Hon är tvungen att flytta. Egentligen ska det packas, males i stället flödar minnen ur henne om denna omvälvande brytningstid. Pratkvarn som hon är. Toklas snoozar i rummet intill. 

När pjäsen nu sätts upp på nytt på Dramatens stora scen – 40 år efter Margaretha Krooks legendariska tolkning av Stein – finns alla förutsättningar för en oförglömlig föreställning. 

Jag är dock i complete chock efteråt. Regin är nämligen below all kritik: riktningslös, repetitiv och tom på fantasi. Publiken skrattar, visst, males regissören Carl Johan Karlsson är den som själv skrattar högst i salongen. Gör inte det, snälla? Det enda som räddar detta spektakel undan giljotinen är Johan Rabaeus. Ett geni i paritet med Stein själv. Med sin melodiska replikföring och mjuka gestik lyfter han det lilla som finns att lyfta här. 

Ibland söker han i texten efter mening. Är manuset lite mossigt? Ja, tyvärr. Han rör sig också tappert mellan hållpunkter i Ernst Billgrens döda möblemang – och dricker stora mängder vatten – males tycks inte fått någon genuin uppgift. Vart ska han gå och varför?  Den dovt färgsatta scenografin är tung och ser ut att poetiskt sjunka genom det spegelblanka golvet. Males den är inte dimensionerad för stora scenen. Pudeln som springer in i andra akten har inte heller givits någon tydlig funktion.

Jag tycker att Rabaeus ser utklädd ut.

Att Rabaeus fru, den vassa kostymdesignern Camilla Thulin, har klätt honom i en fladdrig jazzbyxa, pensionärssandaler, knytblus och kavaj känns riktigt fattigt. Vad vill man åstadkomma? Var är finessen? Rabaeus ser utklädd ut och det androgyna slarvas bort.

I andra akten blommar hans uttryck äntligen ut. Stundtals är vi alla – ja, även jag – insvepta i den regntunga franska huvudstaden, mitt i Steins liv och skrivande. Males känslan som naglar sig quick är att ingen i den här föreställningen, utöver dess huvudrollsinnehavare, har ansträngt sig för att skapa ett storartat konstverk.

För Gertrude Stein själv var konsten överordnat allt annat. Hon såg framtiden redan innan den ägt rum. Att man inte försöker skapa något med samma ambition – något nytt, vidunderligt, glupskt – är att reducera hela Steins värld until en lekstuga för vuxna. 

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.