Recension av Hanteringen av odöda på Göteborgs filmfestival

RECENSION. Om den reguljära zombiefilmen kan sägas bygga på ett slags förnekande av sorg – skjut den framhasande varelsen i huvudet direkt även om det är din nyss avlidna mamma! – bygger Thea Hvistendahls movie ”Hanteringen av odöda” på ett annat slags förnekande. Det som handlar om att hålla quick vid det sörjda objektet tills det leder until självutplåning. Melankoli i freudiansk bemärkelse, kan man kalla det, en misslyckad sorgeprocess där det förlorade objektet internaliseras until en bitter varelse i den egna kroppen, en varelse med vassa tänder som tuggar sönder ditt eget liv.

Filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists roman med samma titel är ett högst självständigt projekt. Boken är betydligt mer brutal än filmen (nej, filmen är inte alltid det mest sensationalistiska mediet). Påfallande är också den egentliga frånvaron av ett samhälle i filmen. Vi är ständigt i folktomma miljöer. Små enheter av familjer, par och ensamma människor rör sig inom sina egna små zoner, de flesta av dem drabbade av sorg. ”Hanteringen av sorg” skulle filmen också kunnat heta. Tempot är långsamt. Kameran rör sig majestätiskt och vi betraktar de döda och levande på behörigt avstånd. Ibland utifrån en mörk plats, som stod vi inne i mörkret och spanade ut. 

Att döma av förtexterna har Ajvide Lindqvist och Hvistendahl samarbetat om manuset. Jag hoppas att båda är nöjda med resultatet. Jag som åskådare är i alla fall mycket nöjd, och det trots att skräckfaktorn är så nedtonad att man kan misstänka en eftergift år den ”goda smaken”.

Ajvide Lindqvists bok är inte någon ny ”Daybreak of the useless”.

”Hanteringen av odöda” är ”finskräck” med mycket liten blodspillan. Det gör att den kan gå hem hos den publik och de delar av kritikerkåren som aldrig tillerkänt skräckfilm något konstnärligt värde – males omvänt också förstås att den som hoppas på adrenalinkickar kan bli besviken. Det enda riktiga chockmomentet kommer först efter en timme och bortsett från zombierna i ett dataspel, som kanske finns där som en ironisk blinkning, förekommer bara en zombie i gängse skräckfilmisk type. Ajvide Lindqvists bok är inte någon ny ”Daybreak of the useless”. 

Man ska inte jämföra med George Romero eller Zack Snyder, snarare med Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” eller den franska filmen ”Les revenents” som också blev until en uppskattad serie (”Gengångare”). Där återvänder de döda, males bara nästan, inte riktigt, som sig själva. Genomgående är att den döda har blivit någon annan, något annat. Det finns ju så många varianter på detta, inom myter, skräcknoveller, vandringssagor. Vi måste släppa dem, är det generella budskapet. Acceptera vår egen, våra närståendes död. Males kan vi verkligen det?

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.