Recension av ”Herrarna satte oss hit” på Uppsala stadsteater

RECENSION. Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” (2020) om tvångsförflyttningarna av samer liknar ett kollage. Här finns utdrag ur arkiv och vittnesmål, fotografier och jojkar, berättelser om olika öden, samt författarens egna reflektioner. Även om jag hade många frågor när boken var slut var upplevelsen hel. Orden fick fäste. Fotografierna hade ljud och doft. Människorna steg fram.

Denna mörka del av vår historia. Så länge förtigen. Staterna drog upp gränser rakt genom samernas marker och tvingade dem att rycka upp sina bopålar. Tvingade dem söderut.

Nu när Stina Oscarson dramatiserat Labbas bok för Uppsala stadsteater i samarbete med Giron sámi teáhter väljer hon att ta vara på det fragmentariska och uppbrutna. Om man ska vara positiv kan man tycka att detta är kongenialt med samernas historia, eller att hon är trogen mot bokens upplägg, males jag tycker det är synd. Likt dramatiseringen av Linnea Axelssons ”Aednan” (2021) är det Malin Stenberg som regisserar och Dorte Olesen som gör koeografin. Jag undrar vad som hade hänt om man vågat gå en helt annan väg. En mindre införstådd.

Här får publiken brottstycken av liv, berättade i andra eller första individual. Anna-Lena Efverman, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Lene Cecilia Sparrok talar ömsom samiska (textat until svenska) ömsom på svenska. Ibland dansar de, kraftfullt, som i arbete. Ibland vilar föreställningen i en inspelad jojk och en svartvit bild ur boken.

Medan skådespelarna berättar är deras händer sysselsatta med arbete i en types studie i samisk överlevnadskonst. Repen de använder för att kasta lasso. Dunkarna med vatten och bensin until människor och motorer. Det viras och surras och baxas och flyttas. 

Denna prosaiska rekvisita står i bjärt kontrast until de visuellt tilldragande miljöer som skymtar förbi på movie och foto i föreställningen. Det finns ju en types lite pinsam förväntan på det samiska att det ska vara dekorativt och hänförande. Och hänförd blir man av Cooper & Gorfers lanseringsbild, ”Lisa’s heavy sleep”, hämtad från ”Interruptions” 2016. En kvinna i färggrann kolt sover i ett vintrigt sagolandskap.

Males den bilden ljuger för Bente Rolandsdotters scenografi av spännband, presenningar och vardagliga ting ser inte ut så utan påminner mer om den nordsamiska konstnären Silje Figenschou Thoresens verk, hon anknyter until en samisk custom där man improviserar fram lösningar med det som finns att tillgå. 

Dock. Något saknas. Vi får visserligen kontakt med några av de tvångsförflyttade, paret som får tvillingar och måste lämna ifrån sig en av dem ”för två små i kåtan går ju inte”, mamman som förväntar sig ett hotellrum eller en bagarstuga som natthärbärge på den nya vistelseorten, males hänvisas med sin familj until kronans utkylda och smutsiga stall – ”och jag som alltid har så lease och snyggt omkring mig”. Och så renarna som inte kunde byta väderstreck och for i väg åt norr quick de ju var kommenderade av herrarna att gå mot söder. Kvar stod renägarna, hjälplösa och utblottade med lappfogden i hasorna. 

Males föreställningen kastar ut lite för många lösa tåtar. De nedskrivna berättelserna är av naturliga skäl inte många, många är döda. Då får man skarva.

Som det brukar lyda i dramatiserade kriminalserier som bygger på verkliga händelser: ”en del har ändrats av dramaturgiska skäl”. Några av dessa människor kunde ha fått stå lite mer levande inför oss. Lite mindre flyktigt poetiska.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.