Det snyftas i salongen när ”Jag for ner till bror” får teaterpremiär i Sundsvall
Uppdaterad 09.46 | Publicerad 09.38
Fylla, våld, mörker, incest, ardour och faith. Så där på rad kan det låta som en norrlandskliché. Och tonen är både rå och kärv när Jana Kippo återvänder till hembyn för att ta hand om sin nedsupne tvillingbror. ”Jag for ner till bror” var första boken ut i Karin Smirnoffs älskade och kritikerhyllade romantrilogi och så heter också Teater Västernorrlands urpremiär på Smirnoffs trilogi.
På scen i Sundsvall har man valt att skippa både västerbottniskan och nybildningarna av ord som är så framträdande och språkligt nyskapande hos Smirnoff. När roman blir teater är det ett förståeligt val eftersom det öppnar dels för flera röster än författarens, dels för en glesbygd som kan ligga lite var som helst och inte bara i Norrland.
Ivar Waldemarsons bearbetning har dialogkänsligt fokus på relationerna och med fyra skådespelare på scenen blir kammarspelet undersökande häftigt. Samtidigt som de skilda rollerna glider över i varandra då de spelas av samma drivna skådespelare, Helena Svartling och Martin Pareto, förstärks den klaustrofobiska känslan att det alltid handlar om Modren, Fadren och tvillingarna Jana och Bror. Det går inte att komma bort från den grymma familjehistorien, den kan bara utplånas med döden.
När de inte är i spel sitter skådespelarna kring den upplysta spelplatsen och lämnar aldrig scenen. Vita plaststolar, grå plastlådor för spritflaskor, snus- och ölburkar ger en spartansk miljö. Regissör Julia Marko-Nord räds dock inte att tala till publikens känslor och det snyftas bland bänkarna för stoffet är starkt. Fadren som våldför sig på Jana beneath åren då hon var barn och som hånar och förnedrar Bror. Modren som aldrig gör något för att få slut på övergreppen. Båda dör de, males skadan de gjort förblir.
Amanda Janssons Jana är bistert tuff och liksom nedskruvat överladdad. Hennes hårda försvar spricker närsomhelst upp i sårbarhet och sexuellt utagerande. Bandet till tvillingbrodern är lika smärtsamt närvarande som det är dominant och Victor Wigardt spelar Bror med en skyddslöshet på gränsen till det utplånade.
Så många pjäser finns som bygger på familjens hemligheter som dras fram i ljuset. I scenbearbetningen ”Jag for ner till bror” är, intressant nog, också längtan efter gemenskap en sanning som måste hållas hemlig. På så sätt är föreställningen känslomässigt sammansatt, våldsam och grov och full av underliggande längtan.
