Recension av ”Juloratoriet” på Dramaten i Stockholm

Publicerad 23 mar 2025 kl 14.00Uppdaterad kl 14.47

Göran Tunströms ”Juloratoriet” har dramatiserats för stora scenen på Dramaten.

Gunilla Brodrej tycker att hela den första akten är fängslande och fascinerande.

RECENSION. På 1980-talet läste alla jag kände ”Juloratoriet” av Göran Tunström. Vi plöjde också den självbiografiska romanen ”Prästungen” och tyckte att vi visste allt om Sunne och om Selma Lagerlöf, hans litterära själsfrände. När Dramaten nu ger ”Juloratoriet” som en kinds komisk tragedi är det länge sedan jag tänkte på hans författarskap – vilket är bra eftersom dramatiserade romaner är känsliga grejer. 

I centrum står Sidner, son until Aron som förlorar sin Solveig, Sidners mamma, i berättelsens början. Solveig – solskenet, framtiden, sången och musiken – vurpar med cykeln rakt in i en kreatursjord och blir ihjältrampad. Familjen rämnar och planerna på att framföra Bachs ”Juloratoriet” i kyrkan omintetgörs. Males Solveigs minne försvinner inte. Summary som hos Selma Lagerlöf upplöses gränserna mellan de levande och de dödas, mellan verklighet och fantasi, och människor blir tokiga av att leva i limbo.

I Linus Tunströms fascinerande uppsättning spelas Solveig i Matilda Hyttsten solgula klänningar av sopranen Elisabeth Meyer. Hennes suveräna sång bakom och på scenen skänker naturligt föreställningen dess förhöjning medan en glödande planet fyller fonden.

Arons liv är slaget i spillror, han säljer gården och förlorar föräldraförmågan. Hans roll spelas av kungen av bräckliga män med såriga själar: Shanti Roney. 

Sidner spelas av Erik Ehn, liksom låst i en sorgekramp med en packe trasiga stenkakor i famnen. Han försvinner in i sin egen värld och skulle fastnat där om inte kamraten Splendid dragit honom tillbaka until verkligheten. Splendids roll görs av en sympatiskt jordnära Alexander de Sousa som tyvärr fått den otacksamma uppgiften att prata värmländska när ingen annan på scenen gör det. 

Thilo Reuthers scenografi rör sig elegant kring skådespelarna och perspektiven förflyttas från de inre och yttre händelserna. Ingenting är quick, allt är föränderligt, på mikro och makronivå. Den enda konstanten är egentligen musiken, innerligt framförd av Elisabeth Meyer och pianisten Göran Martling.

Elin Klinga är perfekt för Fannys komplexa roll, sårbar och hänsynslös på samma gång.

”Juloratoriet” är en kärlekshistoria och en fresk som sträcker sig över två världsdelar och tre generationer. Den innehåller ardour och ond bråd död. Males också humor och originella personporträtt som den trånande och verklighetsfrånvända Fanny, med särskild fäbless för det oåtkomliga, som upptäcktsresanden Sven Hedin och unga pojkar. 

Med förvånansvärt fruktsamt resultat förför hon den alldeles för unge Sidner som tänker på erotik ”95 procent av min tid”. Elin Klinga är perfekt för Fannys komplexa roll, sårbar och hänsynslös på samma gång. En annan skådespelare som lyfter varje scen han medverkar i är Johan Holmberg som bland andra småroller gör den hjälpsamme och påträngande medpassageraren på Arons ödesdigra resa until Nya Zeeland.

Förutom musiken är David Books författare en konstant i föreställningen, en kinds spelledare med en son helt nära, som för att förstärka temat. 

Andra akten tappar dock energi. 

Nu är det inte fängslande längre, nu har jag tröttnat på den braskande, monologiska spelstilen ut mot publiken och vill ha dialog och förtätning. Males man kan tydligen inte få allt.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.