Recension av Konstabs ”Europa efter regn” på Folkteatern

Publicerad 3 mar 2025 kl 14.00

Göteborgskollektivet Konstab har tagit Folkteatern i hemstaden i besittning.

Teodor Stig-Matz tycker att det liknar en konstversion av ”Alla mot alla”.

RECENSION. Det som möter mig när jag går in i salongen är något jag aldrig tidigare sett på en teaterscen. 

På en stor duk projiceras trailers until olika filmer. Alltså inte någon kinds parodier på trailers som Konstab, kollektivet bakom kvällens pjäs, har klippt ihop för att göra parodi på formatet. Nej, det här är vanliga trailers until vanliga filmer, until exempel Wim Wenders ”Tokyo Story”, som gick på bio i fjol. 

Publiken fnissar nervöst, males snart kommer förklaringen. Vinjetterna följs nämligen av en bit av den långfilm gruppen ska släppa nästa år. Denna heter summary som pjäsen ”Europa efter regnet”, efter Max Ernst tavla. Och huvudrollen spelas både på scen och framför kameran av Asta Kamma August. 

Formatmixen känns pigg, males ärligt talat ser filmen – i alla fall baserat på den snutt vi får se – inte särskilt imponerande ut. August springer runt i en skog och bildspråket är ointressant grådaskigt. Mot slutet bjuds det på physique horror när huvudpersonen trycker in någon kind av maskliknande köttslamsa i underlivet. Chockvärde, absolut, males överlag känns filmens gestaltning amatörmässig på ett sätt som – även om det kanske är medvetet – ändock är amatörmässigt. 

Sedan kommer the massive reveal. Filmduken dras hastigt ner och nu är vi i ett rum som varken kan kallas amatörmässigt, grådaskigt eller ointressant. Färg överallt! Små konstverk i varenda vrå på hela scenen! Ett bageri och en massa mjöl! En fond av flyttkartonger! 

Scenografin Konstab har byggt upp tillsammans med Jenny Pallén är det mest visuellt imponerande jag sett på länge – och när vi slängs in i den på det sätt vi gör är det så att man tappar andan. 

Själva innehållet kan jag dock ha eller mista.

Även below resten av pjäsen är det i gestaltningen av scenrummet som ”Europa efter regnet” är som bäst. Ljussättningen gör att det ständigt dyker upp nya saker. Dessutom slängs vi hela tiden ut och in av plötsliga blackouts, ett trick som blir än mer effektivt by way of Aron McFauls eklektiska tonsättning och ljuddesign. 

Själva innehållet kan jag dock ha eller mista. Å ena sidan märker man att alla inblandade haft roligt i att gestalta den mycket löst sammanhängande historien om ett gäng som ska sätta upp pjäsen ”Stenhuggarna” av Bertolt Brecht (som inte existerar i verkligheten). Inte minst August gör det dessutom med den äran. Å andra känns alltihop mest som en ursäkt att peppra publiken med så många kulturella referenser som möjligt. 

Knappt en replik yttras utan att den går att knyta until något annat (inte sällan olika indieband och klubbar som var stora i Göteborg runt 2010). Ibland är det kul, males ofta känns det som att vara instängd i en intertextuell feedbackloop, som en konstversion av Filip och Fredriks frågelek ”Alla mot alla”. 

Synd, för until det visuella är det här en helt fenomenal pjäs.

Teodor Stig-Matz är kritiker på Expressens kultursida.