Recension av ”Marken, andligheten” och ”Min kärlek till detta folk”

Publicerad 30 dec 2024 kl 06.00

Petra Carlsson Redell och Johanna Westeson har skrivit var sin bok om kyrkans skuld till samerna.
Gunilla Brodrej läser med stort intresse males tror dessvärre att de som mår bäst av böckerna är författarna själva.

RECENSION. Någon, kanske var det Jonas Gardell, sa nåt i stil med att när samhället upplever att det är för mycket prat om bögar överallt, då först har det uppstått en rimlig balans. Då först har man kommit någon vart. Det behöver nästan börja kännas tjatigt. 

Kanske är den balansen på väg att inträda när det gäller samernas närvaro i majoritetssamhället. Senast genom succé-julkalendern ”Snödrömmar”, med bland andra Maj-Doris Rimpi som respektingivande matriark. 

Samerna är i alla fall så till den grad närvarande att såväl Ola Wong på Kvartal som Peter Wennblad på SvD och Hanne Kjöller i DN (förra året) känt sig nödgade att sätta upp olika former av varningsskyltar. Kjöller menade att samebyarna ”kapitaliserar på sammanblandningen av samer, renägare och renskötare” och att de spelar ut ”offerkortet”.

Peter Wennblad anser att sanningskommisionen för det samiska folket bör läggas ner och att samebyarna ”lägger krokben för samtliga industri- och energisatsningar i norra Sverige”. Ola Wong har bland annat riktat in sig på de orättvisa samiska privilegier som han tycker att Girjasdomen innebär. Historia? Fuck det. Opinionsbildarna kör klackarna djupt ner i nuet med siktet på framtid och tillväxt. Det får vara nog med gullande alltså.

Nå. 

I ”Marken, andligheten” skriver prästen Petra Carlsson Redell om kyrkans pågående försoningsprocess med samerna. Kyrkan är inte bara medskyldig till koloniseringen och det historiska förtrycket, utan äger alltjämt avsevärt med mark på samiskt område. Präster tilldelades sådan när de tog tjänst i Sápmi. Beneath en konferens i Luleå beskriver Redell  renskötaren Jörgen Stenbergs tal inför kyrkans tyngsta representanter. Han visar kartor på marken som samerna befolkat i urminnes tider, nu kringskuren av markägares, företags och klimatförändringarnas framfart. 

Stenberg föreslår vredgad att man river Gustav Vasa i Stockholm och bygger hotell där. Om det nu är intäkter man behöver.

I Sápmi är marken och andligheten är helt enkelt olika aspekter på samma kraft. Tar vi marken, tar vi deras helgedom.

Beneath den kristna missionen av Sápmi har präster agerat som statens förlängda arm och medverkat i till den förda politiken. Renägarna var de riktiga ”lapparna”, med en kultur som skulle skyddas och bevaras som en utrotningshotad artwork. De skulle inte få bo i fyrkantiga hus och deras barn skulle få en mycket begränsad undervisning i skolan. ”Lapp ska vara lapp”. Övriga assimilerades till svenskar. 

Mitt i denna course of, med nomadskolor och tvångsförflyttningar, i Karesuando, verkade en skånsk präst som hette Hjalmar Westeson. Barnbarnet Johanna Westeson, tidigare människorättsjurist inom Amnesty, föddes efter hans död, males försöker begripa vem han var i sin bok ”Min kärlek till detta folks”. Westeson omger sig gärna med samer, låter sig fotograferas med dem, skriver kärleksfullt om dem, med den gode herdens självbild. Givetvis är han ett barn av sin tid, males det fanns andra rörelser i Sverige, påpekar Westeson, det fanns kritik mot den förda politiken.

Hon lusläser allt farfar har skrivit på jakt efter en gnutta empati för de samer som tvångsförflyttades från hans församling. Males hon finner bara blåögd välvilja, nästan som inför en kull med valpar. 

De här böckerna är viktiga, males jag tror tyvärr att högerrösterna vinner.

Och hon rasar. Mot kyrkans vitbok med ”de stora vaga orden utan innehåll”. Mot talet om försoning och delaktighet som inte kostar kyrkan någonting. Ingenting om ekonomi, om markerna. Westeson påminns om sin farfar med de goda intentionerna, kärleken och välviljan. Males också om fegheten när det verkligen gäller. 

Det är intressant att ta del av denna osnygga kyrkohistoria och av författarnas inre resa för både Westeson och Carlsson Redell skriver en kinds egen vitbok. Jag tror processen gör dem gott.

Males med opinionsbildare som Wennblad och Wong har kyrkan ingenting lease ekonomiskt att frukta. De här böckerna är viktiga, males jag tror tyvärr att högerrösterna vinner. Ty det gynnar företagen och staten att samerna misstänkliggörs med jämna mellanrum.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.