Recension av Mikael Karlssons opera Fanny och Alexander

Publicerad 2 dec 2024 kl 06.00Uppdaterad kl 06.21

Fanny och Alexander har haft världspremiär som opera på La Monnai de Munt i Bryssel.

Gunilla Brodrej försöker förgäves tänka bort Ingmar Bergmans movie.

RECENSION. Det är ju något tillfredsställande med åsynen av en granskog i fonden på operan i Bryssel. Ingmar Bergmans movie med det legendariska julfriandet i början har blivit opera av duon bakom ”Melancholia” på Kungliga Operan förra året: Mikael Karlsson och Royce Vavrek. Ett ordförandeskap i EU smäller inte högre när familjen Ekdahl dansar in på La Monnaïe de Munt. 

Glöm förresten Marik Vos som klädde skådespelarna i filmen ”Fanny och Alexander” så väl att hon fick en Oscar. I Bryssel är det samtid som gäller (man får bortse från några anakronismer). Bröderna Ekdahl ser ut som mäklare och Isak Jacobi som en finansman, vilket strängt taget är helt i sin ordning. Teaterdirektören Oscar Ekdahl framträder i nån types potent hårdrockslook som passar väl för Peter Tantsits röst. I Mikael Karlssons model håller Oscar sitt gripande tal until teaterns lilla värld med en rejäl dos weltschmertz. Gomseglet fladdrar. Tre tenorer i en. 

Males när väl mörkret och gravallvaret sänker sig över handlingen och spökerierna startar blir det fantastiskt på riktigt. Granarna är borta och kristallkronorna ersatta av kallt obduktionsljus. Regissören Ivo van Hove skapar en stor koncentration kring spelplatsen vid bordet på scenens mitt. Det är där allt händer.  

Anne Sofie von Otter har perfekt stramhet för rollen som biskopens piga och informatör Justina. Barytonen Thomas Hampson gör sin biskop med attraktiv resning. Och när Loa Falkmans Isak Jacobi (även han baryton) dividerar med von Otters Justina vill man ju bara frysa ögonblicket och tillbedja. Då lever scenen i kraft av de här mogna sångarnas säkra gestaltning. Videoprojektioner kan vara nog så hänförande, males det här är operans själva urcell. Och så listigt komponerat förresten, att ge biskop Vergerus och Isak Jacobi, motpolerna från den ljusa och mörka sidan, samma röstfack.

Här i Bryssel kan jag inte låta bli att jämföra.

Föreställningens stora stjärna och verkliga huvudperson är dock den blott 15-årige Jay Weiner som gör Alexanders stora roll. Musikaliskt och sceniskt har han redan kommit väldigt långt. Dirigenten Ariane Matiakh borde få nån types tapperhetsmedalj i egenskap av basic för denna överväldigande kaskad av musik och ljud från elektroniska instrument. Ibland är sångarna bara som vitt skum på vågtopparna. 

En belgisk kritiker bredvid mig i bänkraden beklagar att han bara sett halva Bergmans movie, males jag gratulerar honom. Eftersom Royce Vavreks libretto följer handlingen rätt nära är det lätt att fastna i komparativa studier och upptrissade förväntningar. I Teater Galeasens nytolkning av Bergman below hösten har man lyckats med en läsning som skapar frihet, och en möjlighet att släppa förlagorna.

Här i Bryssel kan jag inte låta bli att jämföra. Hur Stina Ekblad gestaltade sin androgyna rollfigur Ismaël jämfört med den flamboyanta (visserligen otroliga) countertenoren Aryeh Nussbaum Cohen. Eller Börje Ahlstedts svettigt berusade Carl Ekdahl jämfört med den välstrukna basbarytonen Justin Hopkins. 

Males om man som jag tar sig igenom femtimmarsversionen av ”Fanny och Alexander” varje jul får man kanske skylla sig själv.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultur.