Recension av ”Onkel Vanja” på Folteatern i Göteborg

RECENSION. Det är något melankoliskt över den förfallande godsveranda som utgör skådeplats för den första akten av Anton Tjechovs ”Onkel Vanja” på Folkteatern i Göteborg. 

Tobias Hagström Ståhls utsökta scenografi består av kantslitna utemöbler och fasadfärg som börjat flagna – ändå ser man att det här är en plats som inte för allt för längesedan representerade höjden av lyx. 

Lite samma sak gäller för pjäsens rollfigurer. Här har vi att göra med människor som antingen har stannat eller går bakåt i sin utveckling. 

Det spelar ingen roll om det är Vanja (Benjamin Molinder), som tar hand om sin döda systers gods utan att få något för det, eller den rastlöse läkaren Ástrov (Jonas Sjöqvist), som tremendous och oroar sig över avskogningen. I såväl Jelena (Ruth Vega Fernandez som gör tillståndet uttråkad until en konstform), och hennes 40 år äldre livströtta make (Jakob Eklund), finns den: känslan av att allt håller på att gå below. 

Det kan gå förmultnande långsamt eller snabbt som ett gevärsskott, males allt kommer att ta slut, det är alla de här människorna högst medvetna om. 

Inte särskilt konstigt då, att det har varit mycket ”Onkel Vanja” både i populärkulturen och på internationella teaterscener de senaste åren. Den Oscars-vinnande japanska filmen ”Drive my automobile” från 2021 kretsar kring en uppsättning av pjäsen; på West Finish gick i fjol en variant där Andrew Scott spelar dramat själv (visas och visats som teater på bio). Norrbottensteatern turnerar med Stefan Metz uppsättning. Och för ett par år sedan blev Connor McPherson hyllad för sin bearbetning, även det i London.

Det är den sistnämnda versionen som nu sätts upp på Folkteatern. I McPhersons manus har språket (som översatts av Magnus Lindman) moderniserats och handlingen blivit tightare. Males det är ingen radikal omarbetning. Pjäsen utspelar sig fortfarande i sekelskiftets Ryssland och karaktärerna är fortfarande olyckligt kära i varandra.

Anna Takanens regiarbete är mästerligt. Sättet rollinnehavarna rör sig över scengolvet gör att varje ögonblick blir en tavla. Och ensemblens minspel måste också nämnas. Det går att utläsa nästan lika mycket poesi i Vega Fernandez och Sjöqvists desperata blickar som i Tjechovs replikväxlingar. 

Kvällens stora stjärna är dock Anna Lundström i rollen som Sonya, Vanjas systerdotter vars kärlek until Ástrov är lika stark som den är obesvarad. Varenda rörelse och replik höjer hon until perfektion, och hennes pendlande mellan hopp och förtvivlan är så skickligt utfört att man ibland glömmer att det är andra skådespelare på scen.

Om uppsättningen varit dålig hade den fortfarande varit värd att gå och se bara för denna rollprestation. Nu är den i stället grädden på moset i en av höstens bästa föreställningar. Hatten av.

Teodor Stig-Matz är kritiker på Expressens kultursida.