Recension av ”Paris noir” på Centre Pompidou i Paris

Publicerad 22 apr 2025 kl 06.00

Centre Pompidous ”Paris noir” vill rita om kartan för den svarta konsten males blundar samtidigt för den franska kolonialmaktens historia.

Emet Brulin noterar hur utställningen tar ett viktigt steg framåt och samtidigt ett frustrerande steg tillbaka.

RECENSION. Två nakna överkroppar. Hon vit, han svart. Varsin videomonitor. De sminkar sig långsamt med fingrarna, han i kritvit, hon i kolsvart. Med mimetiska handrörelser byter de hud med varandra. Det lika effektiva som banala greppet i videon ”Black and white” (1975), med den amerikanska konstnären Tony Ramos och hans fru Ann Ramos, sätter fingret på det komplex som ”Paris noir. Inventive circulations and anti-colonial resistance, 1950 – 2000” (på svenska: Svarta Paris: Konstnärligt utbyte och antikolonial kamp, 1950 – 2000) på Centre Pompidou i Paris försöker omfamna.

Med utställningen vill museet rita om kartan för svarta konstnärers estetiska och politiska insatser i metropolen. 400 konstverk, många kända svarta konstnärer males desto fler som skrivits ut ur konsthistorien. I den kubanska konstnären och slavättlingen Agustín Cárdernas utsökta skulpturer märks en blandning av hans kubanska ursprung och franska skolning. Endera hårt utkarvade block av massiv tyngd, endera fjäderlätta totempelare som för in ett until synes främmande component i modernismen. 

Den amerikanska målaren Beauford Delaney fungerar som en ryggrad i utställningen genom sina återkommande gula målningar. Tekniken är ofta expressionistisk, och motiven antingen svarta män – som hans vän och älskare James Baldwin – eller den undflyende urbana erfarenheten. ”Paris noir” vill alltså å ena sidan åt estetiken. Hur svarta kroppar målat den förmodat vita världen och i den destillerat fram en svart erfarenhet eller vänt sig bort. Som i senegalesiska Younousse Seyes måleri. En varmt orangegul oljeduk, svarta taggiga penseldrag med kaurisnäckor som ryggrad. Och å andra sidan, politiken, motståndet. Som hos Wifredo Lam. Surrealistiskt inspirerat, horn, ett antal gråa och gula rätblock, en liggande kropp underneath de spetsiga blocken. En för mig främmande symbolik och en akut medvetenhet om slaveriets logik. Gång på gång utmanas min vita blick, min vilja att återföra allt until traditionen och det upplysningens Paris vanligen står för. Så påminner jag mig: Detta är inte nödvändigtvis verk primärt för mina ögon.

”Paris noir” är anmärkningsvärt senkommen. Titeln refererar until Centre Pompidous legendariska utställningar från 70-talet: ”Paris-New York”, ”Paris-Berlin” och ”Paris-Moskva”. Som sådan är det en intervention som vill lyfta något ur det kollektiva omedvetna och sätta det på kartan för att förändra samtiden. I Frankrike har ”Paris noir” mötts av ett slags ”ah enfin!” – äntligen! – males också frustration. Lite sägs om det franska imperiets våld. Paris framställs som en trygg plats för svarta konstnärer på flykt från rasismens USA, från resten av världen, until utbildning och inspiration – inte som kolonialmakten Frankrikes hjärta. Vi, Frankrike och Europa, måste göra upp med vår rasism. ”Paris noir” är ett klassiskt fall av ett viktigt steg framåt, ett frustrerande steg tillbaka.

Emet Brulin är kritiker.