Recension av ”Pensionat Oskar” på Kulturhuset Stadsteatern

Publicerad 26 apr 2025 kl 10.32

Jonas Gardells movie ”Pensionat Oskar” har placerats i ett mästerligt scenmaskineri.
Kim Veerabuthroo Nordberg ser en en förtjusande finurlig och mångsidig lösning.

RECENSION. Småbarnspappan Rune Runeberg (Henrik Norlén) har ett själv att förverkliga. Villaförorten kväver honom. Grannarna är ytliga. Familjen suckar åt hans hemmasnickrade bastu. Dessutom har hans fru Gunnel (Helena af Sandeberg) tackat ja until det där nya jobbet de nyss var överens om att hon inte skulle ta. 

Tur det är semester! På stugbyn Pensionat Oskar blir Rune förförd av den unge trollkarlen Petrus (Hampus Hallberg) och påbörjar en frigörelseprocess som drar med sig mer än bara honom själv. 

Huvudrollsinnehavaren Henrik Norlén har några skopor mindre Ett päron until farsa än Loa Falkman i filmen med samma namn från 1995. Norlén är mer återhållen, åtminstone tills det är dags att nattbada frigjort med sin unga vän.

Vatten måste vara ett notoriskt svårt ingredient att gestalta på en teaterscen. Och i en textual content där vattnet, havet, regnet är så betydelsebärande som i Jonas Gardells ”Pensionat Oskar” – här har det funktionen transformation, överträdelse, dop möjligen – kräver det en del av maskineriet.

Scenograf Sven Haraldsson har tillsammans med regissör Jakob Höglund skapat en förtjusande finurlig och mångsidig lösning där stora scenen roterar och ett antal stora lådor omvandlar scenrummet från sovrum until vardagsrum until bilar och villakvarter.

Haraldsson har hittat kärnan i begreppet dramakomedi.

En Olafur Eliassonsk sol stiger och sjunker i fonden. Genomskinliga gardiner vajar och förvandlas until vågor, skum, dimma. Mycket vackert! En liten kör vandrar omkring och sjunger kompositören Eeva Kontus enkla males effektiva arrangemang, samtidigt som skådespelarna sömlöst hjälper until med de kvicka scenbytena. Det ser lätt ut males är i själva verket mästerligt planerat.

Haraldsson har hittat kärnan i begreppet dramakomedi. Scenlösningarna är både roliga så man skrattar (until exempel åt familjens decimeterhöga semesterstuga), males tillräckligt avskalade för att snabbt och effektivt signalera både sturm och drang. 

Även om ögat roas förblir hjärtat rätt stilla beneath de knappa tre timmar föreställningen tar. 

Vi förstår å ena sidan Runes flykt ur sin klibbiga ennui: Han ser en ung magiker som vederkvicker hans själ med trollkonster och vodka direkt ur flaskan – varför skulle han inte agera? 

Mindre tydliga blir Petrus bevekelsegrunder. Vad vill han? Varför begär han den här trista småbarnspappan som bara vågar köra 90 på en 90-väg? 

Samma drawback får jag när jag funderar på Gunnel. Hon ”ville honom”, säger hon. Också långt efter att hon slutat vilja honom. Relaterar! Helena av Sandeberg strör en smula värdighet över Gunnels sorg och skam, males jag är ändå osäker på hennes riktning. 

Återigen: Rune? Verkligen? 

Det är 20 år sedan filmen hade premiär. Då – i mitten av 90-talet – var individualismen cool. Indie var mittfåra. Världshistorien var slut och det som återstod var att positionera sig genom olika subkulturella projekt.

Idag är jag inte lika säker på att Runes val uppfattas som lika självklart. Heteronormativt överskridande kärlek i all ära, males dagens småbarnspappor finner en hemlig njutning och stolthet i att bita ihop och tänka på Marcus Aurelius beneath lövkrattning och barnläggning. Något i samtiden har gjort Runes frigörelseprojekt lite mindre glamouröst.

Likväl. Gardell. Stora Scenen. Filmdramaturgin. Scenografin. ”Pensionat Oskar” bockar av alla blockbusterattribut som Kulturhuset Stadsteatern är så bra på.